2019 sprang jag Söderåsens halvmara första gången. Tyckte att det var lika bra att betala in medlemsavgift till Söderåsens FK eftersom kostnaden var ungefär densamma som startavgiften. Det har blivit några pass med Söderåsen sedan dess. Säkert har det att göra med hur trevlig atmosfären var då vid första tillfället. Fram till i år kunde man också ganska tydligt se min utveckling med tid på 1:40 första gången, 1:35 andra och ifjor blev det sub 1:29 i ett lopp där det kändes som jag hade kunnat springa ännu snabbare om jag bara vågat.
Några dagar innan så vaknade jag med öm hals. Det hade gått över till helgen och loppet, men det kändes som om det var något som inte var helt hundra. Men då jag inte kände mig sjuk så bestämde jag mig för att det ändå nog mest var positivt att ta det som ett formtest och en genomkörare. Alternativet hade ju ändå varit att springa en lika lång runda eller längre någon gång i helgen.
Nytt för i år var att banan blivit kontrollmätt. Min misstanke var att det betydde att loppet blivit längre och det blev tydligt efter den gemensamma joggingturen till startlinjen. Skillnaden mot i fjor var också att vinden stod i motsatt rikning och att det vid en snabb koll på startlistan stod klart att det var fler löpare på plats totalt sett, men förmodligen något färre ryggar att gå på.
Tanken var att gå ut i 1.30 tempo och se hur det kändes och om kroppen svarade. Jag hade även tankar om att gå ut ännu långsammare för att få bättre skydd mot motvinden i början, men jag är ju sällan bra på att hålla igen första kilometern.
Starten gick och släppte fram Hannes direkt till att dra. Det tog inte många sekunder innan han dragit ifrån alla andra. Det gick snabbt men inte något extremt. Men jag började släppa några meter efter ett tag också och funderade hur jag skulle hantera motvinden utan rygg. Det gick inte bra. Det var tufft och jobbigt. Men tempot var för högt att hänga med i och det var lucka bakåt. Så det fick bli att trippa ned längs grusvägen på bästa sätt själv och hoppas att vinden skulle hjälpa tillräckligt sedan när den kom snett från sidan och ännu mer sedan i backarna när det var i ryggen.
Jag tittade ned på klockan efter några km i Torrlösa och insåg att det gick rätt segt. Kollade bakåt senare vid svängen mot rakan upp förbi golfbanan och såg då att någon var på väg att gå ifrån de andra där bakom. Jag förstod nästan att det var Charlie som hade bestämt sig för hämta in mig. Bra tänkte jag att få lite draghjälp för det kändes att det gick trögt. Dessvärre så blev det inte så långvarigt.
Min analys i efterhand är att min lilla förkylning gjorde att syresättningen in blev lika effektiv, att pulsen var onormalt hög och ännu värre det klumpade sig lite i svaljet på något sätt. Tänkte att vätska skulle fixa det, men det blev bara värre. Jag började klökas och fick släppa Charlie. Efter en minut eller två kändes det lite bättre igen, men om jag gick upp i Charlies tempo som kändes det inte bra och dessutom behövde jag ju ta in på honom. Det var verkligen inte möjligt. Jag funderade ett tag på att bryta, men bestämde mig för att fortsätta. Även om det var kört tidsmässigt så tänkte jag att jag nog kunde hålla tillräcklig fart för att hålla alla andra bakom mig. Dessutom nyttigt med en genomkörare rent träningsmässigt.
Det cyklade förbi två cyklister som sa att jag höll väldigt bra tempo. Jag sa att nja… det är trögt idag. De frågade hur långt jag sprang jag svarade att det var en halvmara och kom först då på att det i lopp som löps utan nummerlapp kanske inte är helt tydligt att det är just ett lopp.
Motviden på slutet tog emot och efter att nästan tagit fel väg inne i gyttjan vid Ekebo vid målet så tog jag mig i mål. Tiden: 1:31:43. Med ett försök till lite fartökning de sista 200 meterna trots underlaget där så kände jag hur det klumpat ihop sig igen, men skillnaden när man gått över mållinjen är att man inte försöker hålla ihop det. Så hostade upp lite slem i en liten kräkning.
Även om det inte var lika underbart väder som förra året och därmed inte samma perfekta pic nic-väder var det gemytlig stämning som alltid efter loppet på Ekebo.
Kan väl konstatera att jag inte var nöjd med känslan under loppet och att jag inte är nöjd med tiden (som verkligen ställer lite frågetecken för 1:30 ska jag kunna springa på även en trög dag), men placeringen är helt ok med de två löparna före mig som är de som jag normalt har före mig och ingen annan. Detta var förhoppningsvis min lägstanivå rent prestationsmässigt. Om det var det så finns hoppet om många nya PB även under 2023. Förhoppningsvis är kroppen betydligt bättre redan vid SM (10km i Ystad) om några veckor.
Lämna ett svar