2024 skulle egentligen handla om backyards. Målet var att gå all-in i Älvdalen där jag hade planerat för 48 varv eller att pressa mig vid PRB – Växjö. Nu blev det ju inte så. Jag kunde i princip inte springa 6706 m utan att få riktigt ont under stora delar av sommaren. När jag i augusti(?) så sakterliga åter började känna att jag kunde springa två dagar i rad utan att ta ledigt resten av veckan sedan var problemet istället att jag helt tappat bort all min basträning. Jag sålde min plats till HBG marathon till min klubbkompis Therese för jag insåg att det var lönlöst och enbart riskfyllt och jag känner inte att det ger mig så mycket att springa maror där jag måste ta ut mig fullständigt för att springa lika fort som jag gjorde ganska oberörd som inledning på 24 timmars i våras. Sedan var jag anmäld till HCA Marathon i Odense. Jag insåg att det var ganska döfött. Dessutom var ju Backyard Ultra Ljungby veckan efter. Jag kom fram till att det nog var bättre att göra comebacken vid ett backyard än vid ett stressigt marathon där jag ändå inte skulle prestera på önskad nivå. Så jag sålde min startplats i Odense till Jörgen som ju ändå skulle med på Söderåsens klubbresa dit och anmälde mig till Ljungby. Skickade då också ett meddelande till Jocke som jag som hastigast hade pratat med om Ljungby med när han funderade på att testa något nytt lopp efter att han sprungit Trans Scania. Det blev sedan omkring en månads någorlunda ok träning, men nästan helt utan långpass.
Nåväl. Jag drabbades av lite panik och nerver på fredagen innan. Jag var ju tvungen att sova ordentligt natten innan och samtidigt hinna packa och dessutom vara i god tid på morgonen. Det slutade med att jag var ute och sprang 5 km i strax över 4:20 fart. Det var menat som joggande i backyard tempo. Sedan kunde jag inte alls somna ändå. Tog till och med melatonin, men det gick flera timmar. Sedan sov jag nog ändå 5-6 timmar riktigt djupt. Jag drack inget kaffe på morgonen utan tänkte att det fick bli när det behövdes. Kände mig ändå stressad när jag körde upp, men kom dit i god tid och hann till och med flytta bil och hittade bättre parkeringsplats etc innan jag burit in allt i det gemensamma tältet.
Innan genomgången inför första start hann jag med att konstatera att Anton Åkesson inte hade lämnat det åt sin bror att försöka vinna utan själv var på plats efter en relativt sen anmälan och jag hittade också Jocke. Jag skojade lite om att det nog blev över 30 min på första varvet (med tanke på att viljan var att det nog vore bättre med någonstans på 42-43). Sedan gick starten och ut ur löparbanan så hade jag redan lucka ned mot alla andra och fram emot första backen efter runt 800 meter så var jag totalt ensam. Jag gick upp för backen helt efter planen och skojade med någon ur publiken om det. Jag försökte springa avslappnat och gick i uppförsbackarna i Kronoskogen. När jag kom ut ur den och tillbaka över vägen så märkte jag att jag sprang på en del ändå. Jag tänkte att jaja… jag går från 6 km och in. Inne i stan på asfalten så gick det rätt lätt. Omedvetet höjde jag tempot. Det var kul att vara tillbaka i tävlingssammanhang. Det var kul att kunna springa. Plötsligt hade 6 km skylten passerats och jag fortsatte. Närmast så höjde jag nog tempot ännu mer. Tittade bak och naturligtvis ingen var i närheten. Jag har tidigare haft en regel om att aldrig vara först på första varvet. Men jag hörde mig själv tänka: ”Ähhh…. åt helvete med regler. Jag är här för att ha kul”. Sprang in på ett förstavarv på 31 min…
Under de kommande varven gjorde jag en del försök att springa inne bland folk, men det är så mycket bekvämare för mig att springa lite snabbare och gå mer istället. Jag tror att jag var snabbast de flesta varven rakt genom tävlingen. Sprang väl onödigt snabbt tidvis men försökte allt mer efter att tiden gå ta det lugnare. Jag kom också plötsligt på hur jobbiga de där första 12 varven på en backyard är. De ska ju bara göras. Jocke lämnade in efter 9 varv efter att funderat om han skulle springa över natten eller inte. Mörket kom någon gång och sedan ett litet tag därefter blev det allt färre kvar. Jag försökte att få i mig energi vilket vissa varv innebar att jag blev lite illamående när jag började springa, men det var aldrig några problem mer än att det innebar att jag gick i en minut i början. Någon gång på kvällen ringde jag min mamma som var hemma hos mig som kattvakt. Jag hade innan varit osäker på hur det skulle gå och om det var någon mening med att hon kom upp på söndagen. Men jag kände väl då att det då inte var något som sa att jag inte skulle klara att gå över 24 timmar med marginal. När morgonen kom var vi 4 kvar. Anton Åkesson, Morgan Sjödahl, Annika Drakfors och jag. Ingen av oss var kanske någon riktig högoddsare att vara kvar så långt. Det var vi i fjor också exempelvis. Det var också någon gång på morgonen som Anton höll på att försova sig vid ett varv. Morgan sparkade på honom på vägen ut och kanske var det vad som räddade honom. Jag å andra sidan hade inte kunnat sova en enda sekund. Jag var inte trött på det sättet. Kanske hade jag smygit i mig en del för mycket koffein. Kanske var det den hårda sömnen natten innan, eller var det bara… jag vet inte. Natten hade passerat ganska lätt och när det blev ljust igen gick varven lättare och lite snabbare igen. Efter 24 varv och 100 miles kostade jag på mig ett hopp över mållinjen. Det hade gått oroväckande lätt fram tills nu. Trots att det blivit lite dålig planering och väldigt mycket ad-hoc. Jag hade trott att jag skulle behöva kämpa genom natten och hade laddat mina hörlurar för att ta fram min backyard spellista och kämpa på med den, men nej det gick rätt lätt. Annika gav upp ute på varv 25. Morgan tackade för sig efter varv 26.
Varv 27 var jag ensam med Anton. Jag funderade i början på om jag bara skulle ligga bakom honom från och med nu. Men man springer på olika sätt etc och jag tröttnade lite på hålla på med den typen av taktik eftersom det ändå kändes lika stressande som att bara göra som vanligt. Så någonstans mellan 2-3 km och in drog jag på lite på det varvet och gjorde det på kanske 43 min efter att tidigare allt mer börjat hålla mig på 48 +- lite. Kanske kostade det på lite. Men troligtvis var det där förstavarvet och annat som kostade på mer. Eller ja, egentligen var det väl ganska tydligt att bristen på grundträning och styrkan efter långpass inte riktigt var där i musklerna. Det började nu kännas rejält i framför allt vaderna, men det är ju ändå sådant man får räkna med när man sprungit i över ett dygn. Värre var att det kändes lite kring vänsterknäet. Efter det långa skadeuppehållet kan det dessutom vara så att jag inte riktigt litar på högerbenet/låret och belastar lite fel också.
Varv 28 avverkades också i alla fall. Började känna att jag verkligen behövde gå på bajamajan. Blev dock stressigt innan start. Jag funderade på att göra det efter starten, men just då kändes det lite bättre och jag tänkte att det blir kanske stressigt för det kändes som det ändå behövde göras ett lite längre besök. 29 blev ett riktigt skitvarv. Tog mig fram så fort jag kunde, men ja… jag var extremt skitnödig. Jag tänkte att jag på något ställe sett något som var en offentlig toalett, men det var ju inte det. Jag funderade faktiskt att springa in om vid arenan och gå vid start/mål. Det skulle dock förlänga med 200 meter drygt? Och dessutom nu kände jag att det efter att ha hållit tillbaka så länge inte skulle vara något kort besök. Nåja, jag valde att ta mig runt varvet så gott det gick och steg sedan rakt in och satte mig när jag kom i mål. Några minuter senare mådde jag betydligt bättre. Men det hade varit ett psykiskt påfrestande varv. Under varv 30 när jag plötsligt behövde tänka på något annat så kände jag dock att knäet blev allt värre. Det var även lite skavsår etc och vaderna gjorde ont, men kanske framför allt så var det knäet som gjorde att jag kände att jag var ganska nöjd. Ny bästa notering för backyard i comeback där jag egentligen var mest nöjd med att bara kunna springa. Jag kunde göra fler varv, men hur skulle knäet må då? Hur snabbt skulle jag börja halta synligt? Hur många varv till skulle det krävas för vinst? I mitt huvud kom jag fram till att det nog var 50-50 vem som skulle vinna om jag skulle fortsätta. Samtidigt allt större risk för att dra på sig en skada som skulle förstöra grundträningen som måste in nu resten av året. Hade det varit något mer än vinsten att tävla om så hade jag fortsatt, men ingen landslagsplats eller något sådant fanns ju potten oavsett antalet varv och eftersom jag inte sprungit enligt min 48-48 strategi och inte sovit så… nja… det fick räcka. Kanske förstörde jag sömnbalansen natten innan. Jag vet inte. Jag kände mig nöjd och det är det sämsta man kan göra vid ett backyard. Jag viskade det till min mamma när jag kom tillbaka och var mest glad över att vara tillbaka – minst lika bra som någon gång tidigare. Dessutom om jag skulle satsa vidare så skulle det ju vara för att jag trodde att jag skulle hålla hela natten och jag var lite osäker på det. Dessutom hade jag inte planerat för det logistikmässigt/jobbmässigt eller något alls. Där och då kändes det som det inte var tillfället att gå all-in. Så på väg ut gratulerade jag Anton till vinst igen. Det var hans tredje raka vinst.
”den skamlösa liknöjdheten ska aldrig få
Vladimir Majakovskij
komma till mig det hoppas och tror jag”
Backyard Ultra Ljungby är välarrangerat och ett av Sveriges största backyards deltagarmässigt. Jag tycker dessutom om att deras överskott går till läkare utan gränser. Vi får se hur det blir nästa år. När jag nu har missade att kvala in till satellit-VM kände jag innan att jag kanske skulle skita i backyards. Men jag ska gå all-in någon gång nästa år. Jag har inte koll på när perioden för nästa satellit-VM äger rum, om det blir något och om någon har koll på det (om ens Laz har koll på det). PRB ligger förmodligen nästa år för nära Ultravasan. Backyard Ultra Ljungby hade varit perfekt som första silverticket eller liknande, men det sker kanske inte innan Big dog? Tidsmässigt är det förmodligen om 5-års jubileumet blir av (vilket vi får hoppas) nära Berlin marathon. Men det brukar gå om marathon ligger före och dessutom har jag ju ingen plats i Berlin. Om det är så att det är lättare att få plats där om man anmäler sig som lag till Berlin så borde jag hitta två andra personer till det. Någon som är på?
Nu har det gått nästan två veckor och satellit-VM påbörjas i morgon. Jag tänkte hälsa på där för att uppleva det utan att vara inne i min egen bubbla. Iakta, heja på och hämta inspiration, men tänkte även uppleva Söderåsens höstlopp vid sidan av i helgen. Nästa backyard kör jag 48-48 strategi och avsätter 72 timmar från och med starten. Med lite bättre grundträning och bättre strategi och support etc vet jag att 48-72 varv är möjligt för mig. Nästa vecka återgår jag förmodligen till lite bättre träning igen efter att ha vilat knäet (även om jag har sprungit).
Toppbild: från Smålänningen.
Lämna ett svar