Innan säsongen var mitt stora mål PRB i Växjö. Det var där jag skulle prestera och allt annat var förberedelse inför det. Men sedan hände SM i 24 timmar och det har gett nya möjligheter och kanske prioriteringar. I vilket fall är det mindre än två veckor till PRB nu.
Det som är lite speciellt är att bokstäverna på min bils registreringsskylt råkar vara just DNF. Tittar man på mina backyards så har det ju stämt in lite för väl.
För lite mer än en vecka sedan gjorde jag Klåveröd backyard som förberedelse inför Växjö, och det gick inte alls bra. Förra året gjorde jag Sölvesborgs backyard, vilket precis som PRB var ett silverticket-lopp där vinnaren får en direktplats vid det så kallade lag-VM, samt Nordiska mästarnas backyard som gick på samma bana som senaste Lag-VM.
Så här kommer på något sätt ett jättelångt inlägg bestående av 3 racerapporter, varav två väldigt försenade, men också mina tankar framöver och ett rop på hjälp. Ja, jag söker support. Nästan oavsett hur det går framöver kommer jag förmodligen springa åtminstone ett speciellt lopp där jag behöver support. För att inte säga legendariskt lopp.
Klåveröd backyard 2026
Jag sprang första upplagan av det för några år sedan. Då hade jag helgen innan sprungit 28 varv på BUS. Det gick bra några varv, sedan tog det emot i värmen. Så jag visste vad jag gav mig in på och tanken var att Klåveröd är en mardrömsbana för någon som mig.
Jag har god vana att springa där och jag bor ju bara 20 minuter därifrån med bil (ska ju bara runda åsen). Men när det gäller backyards så fungerar inte min vanliga strategi: att använda så lite strategi som möjligt genom att rulla fram längs alla lättlöpta partier och att gå i början, slutet och mitten samt vid eventuella småtrassliga ställen. I Klåveröd finns inte den möjligheten, man kan inte slappna av och rulla på. På banans mest lättsprungna partier är det med något enstaka undantag uppför. Men det är framför allt de steniga, tekniska och trixiga delarna som gör det jobbigt. Att springa där är jättetrevligt, men i ett backyard vill åtminstone jag ha möjligheten att vila under varven, stänga av hjärnan och bara rulla på. Det är nog det som är min styrka som ultralöpare också, att bara rulla på i 15–20 timmar utan att tänka så mycket.
Men det var lite det som var tanken när jag ändå anmälde mig dit. Att förbereda mig psykiskt på ett backyard där jag inte fick något gratis och öva mig på att tänka att det är gott om tid att bocka av varje varv. Jag hade också tanken att jag inte skulle offra något utan bara gå in med 80 %, men vad innebär 80 %? Tuff bana och den i mitt tycke konstiga regeln med 27 varv som max. På förhand så tänkte jag nog ändå att jag borde kunna ta mig igenom 27 varv även utan att gå 100 %. Har jag ens någonsin gått in 100 % på ett backyard? Enbart i Klåveröd har jag gjort mindre än 12 varv och enbart där har jag gjort mindre än 25 varv de senaste åren. Jag har ju snarare inställningen att det är då som ett backyard börjar. Jag gör 25 varv och sedan känner jag hur det känns.
Nåja, en vecka innan loppet förstod jag att Magnus Högfelt skulle dit och tänkte att jaha, då springer vi väl 27 varv då och sedan blir det väl tydligt varför det inte går att ha någon typ av max antal varv på backyards.
Det var tydligt att det åter skulle bli riktigt varmt och värme har jag ju svårt att hantera. Så dagen innan funderade jag lite kring vad 80 % egentligen innebär, men hade inte något riktigt svar.
Starten gick och till skillnad mot andra gånger drog jag inte iväg utan väntade ett tag och sprang sedan i princip om alla. Hanna och Jim var där också från Söderåsen och vi sprang väl första varvet i tät efter ett tag, men tog det lite lugnt på slutet och andra stressade in före. Jag försökte ändå hitta lite ställen för att slappna av och se vilka partier där det var farligt att göra det. Tredje varvet tror jag det var där jag sprang med Magnus, Hanna och Jim, och efter drygt en km in eller något kom jag fram till att jag behövde pissa. Jag stannade bakom en buske och det tog lite längre tid än väntat, så kanske hälften av löparna eller mer hade passerat.
Trixade mig igenom några stenpartier och såg ingen framför. Sedan sprang jag om och förbi någon. Kände att det kändes lite segare än vad jag tänkt mig. Gick några steg, men sedan kom ett ganska lättlöpt parti igen så jag sprang på och tänkte precis att ”bra, nu verkar ändå autopiloten koppla in”. Just då trampar jag fel och vrickar till vänsterfoten rejält. Jag känner direkt att det är ganska allvarligt då jag håller på att falla. Jag skuttar till några steg framåt och vågar inte riktigt sätta någon tyngd på foten då jag inte vet om den håller för det. Jag stannar och joo… jag kan stå. Det går någorlunda att gå också, även om det inte känns jättebra.
När den initiala smärtan släppt efter ett litet tag så gör det inte jätteont, så jag försöker springa lite och det känns klumpigt och som att foten kanske kommer börja svullna, men inte omöjligt. Jag hade strax innan tänkt: ”jaha, där var det över”, men jo, jag kan ta mig runt varvet och tar lite smärtstillande. Jag funderar där och då på om jag borde göra något mer åt foten, men känner att nja, det går nog om jag inte trampar fel fler gånger.
Varvet efter går ok. Men sedan varvet efter eller så trampar jag fel en gång till och det är också nu någon gång som jag märker av att jag slarvat med lite vätska och energi. Strax innan varv sju sveper jag en del måltidsersättning. Hade inte fått i mig så mycket av burgaren innan. Jag hade dragit ned på tempot och tänker varje gång jag sätter ned vänsterfoten en gång extra. Det innebär att jag förmodligen då rör mig väldigt klumpigt och obalanserat, och framför allt att jag blir väldigt mycket tröttare psykiskt än vad jag annars skulle bli.
Nåväl, ut på varv 7 så börjar jag kväljas och hostar/spyr upp och tar det ännu långsammare än tidigare när jag väl kommer igång. Varv 8, som Hanna tidigare hade deklarerat skulle bli hennes sista, gjorde jag likadant. Det var nästan ännu värre. Jag hamnade absolut sist av de som var kvar och insåg att jag mer eller mindre enbart gick med några få löpsteg någon gång. Strax innan halvvägs tog jag mig ändå förbi två personer, men jag kollade på klockan och insåg att jag faktiskt i princip låg på gränsen till att klara timmen.
Jag tänkte lite skitsamma, det känns ju ändå inte som det går så bra, och höll ändå lugnet. Låg ändå så långt bak att jag inte ens var i närheten av att komma ikapp Hanna och Jim när de badade under varvet. När det var ungefär en km kvar så tänkte jag att jag inte orkade bry mig. Sedan sprang jag ändå några hundra meter på slutet och kom relativt lugnt in med strax under 3 min kvar. Tror att det är mitt långsammaste backyard-varv någonsin.
Funderade ett tag på om jag skulle försöka fylla på med mer salttabletter och vätska och fortsätta, men bestämde mig för att stiga av. Ja, jag hade kunnat fortsätta för uppenbarligen kan jag alltid klara av att ta mig runt om jag väl försöker (och det är väl det jag ska ta med mig), men jag tänkte på foten och jag kände även att jag började få skav för att jag slarvat med antiskavskydd, och svettandet i värmen tog lika mycket på 8 timmar som det brukar göra på 24 annars. Jag tänkte även att om jag fortsatte nu så skulle jag behöva gå på över 80 % för att vända det. Jag tänkte framför allt på att det inte var lönt att riskera något, och även om jag förmodligen hade kunnat göra lika många varv till så var det inte därför jag var där, och framför allt: jag hade ändå inte vunnit bara riskerat att inte kunna springa resten av sommaren.
När jag dagen efter såg hur foten såg ut så var jag ganska nöjd med mitt beslut. Det tog några dagar innan jag vågade springa på den, men räknar den som bra nu till 95 %. När jag låg med foten högt och slumrade i soffan steg tydligen Magnus ensam ut på varv 16.
Linda och Martin och Klåveröd skidklubb arrangerar det här alldeles utmärkt och det är ju alltid mysigt att att springa kring Söderåsen och vid Klåveröd. Det blev trots allt något slags långpass och det har jag inte gjort så många i år. Varje varv har ungefär 125 höjdmeter, men det är egentligen inte höjdmeterna som gör det svårt. Det är att man inte får något gratis och framför allt risken för att trampa snett, men man kan också ställa sig frågan: om man går in för ett backyard på 80% är det då 80% fysiskt eller psykiskt eller både och blir det i så fall 40%?
Backyard Ultra Sölvesborg 2025
Veckan efter jag sprang eller gick eller vad jag nu gjorde på Ultravasan (jag har en halvfärdig rapport som jag någon gång kommer publicera i efterhand) ställde jag mig på startlinjen på silverticket-loppet i Sölvesborg. Jag tänkte att eftersom jag ändå inte gjort någon riktig urladdning på Ultravasan (och lite att 92 km i måttligt tempo ska väl inte behöva vara något större problem) att det kanske fanns en möjlighet ändå att vara med och utmana om segern. Att inte ha alltför mycket överskottsenergi att göra av med i början kanske bara är bra?
Jag hade med min mamma som support och ett tag kändes det ändå ganska bra. Men ett tag in så kändes det ändå att jag fick gräva lite djupare än vanligt. Jag försökte dock utnyttja känslan av slitenhet till att få lite vila och faktiskt sova några minuter mellan varven. Det gick vid några tillfällen, men till slut, ca 10 varv innan jag hade tänkt det, så började det gå så knackigt att jag började ta fram koffeinet. Då gick det plötsligt bra igen, men som sagt så var det ju 10 varv tidigare än beräknat.
Söndagen blev varv på varv och jag kände att jag var sliten. Jag kände att det fanns andra där, som framför allt Niclas Drakfors och Tony Halvarsson, som jag nog inte skulle kunna utmana. När någon sätesmuskel på varv 27 började krångla bestämde jag mig för att om den inte rättade till sig själv på varv 28 så skulle jag vända, och det gjorde den inte.
Arrangörerna verkade väldigt oförberedda på vad ett silverticket race innebär, men var väldigt hjälpsamma och det var vackert att spriga över bron vid solnedgången. Förutom att kroppen var sliten redan innan jag började var det mycket som fungerade. Tony och Niclas gjorde 54 respektive 53 varv. Det var inte min kropp i närheten av att kunna fixa där och då.
Nordiska mästarnas backyard ultra i Bromölla
Jag ville känna på och springa riktigt långt på vad som var Lag-VM-banan 2024. Det var inget och ingen som skulle kunna stoppa mig i mitt huvud. Jag hade inte fler lopp inplanerade och hade inte heller något veckorna innan mer än HCA Marathon i Odense där jag steg av efter att ha hållit ok fart efter halva loppet. Jag vet inte varför egentligen, men jag var nöjd med det efter att inte ens ha klarat av att hänga med 3:15-farthållarna halvvägs i Helsingborg. Nä, i Odense var det snarare att jag ett tag trots handbroms i var på väg att springa ikapp 3-timmarsfarthållarna. Nåväl, steg av där (utan anledning mer än att det inte var kul och att jag förmodligen inte skulle kunna göra bättre tid än typ 3:15) och tänkte att i Bromölla kommer jag inte stiga av. Där kommer jag äntligen få min backyard-vinst.
Men lite dålig planering och lite händelser privat kom emellan. Jag var dock där på plats och med depå inomhus så var ju allt verkligen upplagt för att äntligen springa långt på backyard. Jag hade dock ingen support med mig, och jag hade bland annat kört ifrån stol etc. Men med toppklassarrangörer så fixar ju sådant sig. Jimmy fixade stol hemifrån.
Det rullade på ganska bra ett tag. Framåt kvällen när det blev lite mörkare på det enda stället där det är några rötter och annat att snubbla på, så ramlade jag och skrapade upp benet, men det var inte något större problem. Försökte tvätta av det lite halvhjärtat och sedan var det bara att fortsätta. I mörkret sprang jag fel vid två tillfällen. Ligger man först är det ju lätt hänt. Minns framför allt ena gången då jag såg ett hus som jag inte sett innan, vilket fick mig att kolla bakåt och såg ett par hundra meter bak några pannlampor och insåg att jag plötsligt hade svängt av från banan.
Från varv 21 så var vi bara tre personer kvar: Anton Johansson, Roger Kjellsson och jag. Det flöt på ganska bra, men utan support och med demoner i form av oro för helt andra saker i huvudet så hade jag inte fått en enda minut sömn. Mina ben var till skillnad mot i Sölvesborg fantastiska och det var egentligen mycket det omvända. Kroppen kändes fräsch men huvudet var inte riktigt med och kanske för lite energiintag.
Efter varv 25/26 åt jag en vegkorv med bröd. Jag var förvånad över att den gick ned lätt. Samtidigt så tog Roger sin korv utan bröd. Det visade sig snabbt att det var legendarisk rutin bakom det. För när vi gav oss ut på varvet så kom vi bara 50 m innan brödet stod mig upp i halsen och jag kräktes upp allt. Hade inte vatten med mig eller något, så fick springa med smaken av spya i munnen det varvet.
Varv 28 började det bli väldigt tungt och drygt och jag började tänka på hur jag skulle ta mig hem (köra själv). Det blev ett ganska långsamt varv och demonerna plågade mig och jag hade lite yrsel. Jag kände att Anton med full support hade övertag och att jag behövde bryta mönstret. Så jag rusade ut genom parkeringen i 3:40-tempo på nästa varv och försökte sedan hålla trycket. Tanken var att jag skulle försöka göra tre riktigt snabba km för att sedan kunna gå in varvet och ändå ha mycket tid att ladda om.
Men efter ca en km, ungefär där Yjords knä slutade hålla året innan (men det var ju massor med varv senare), blev jag stående. Jag väntade förmodligen i över tre minuter innan Anton kom. Jag växlade några ord med honom och kom fram till att Roger nog hade vänt. Jag kände att nej, det får vara bra. Jag tog en chansning och benen bar, men viljan att till varje pris fortsätta fanns inte där; jag var utmattad psykiskt av mina demoner och hjärnspöken. Utan support och ensam med mina tankar blev det inte mer. Ett fantastiskt arrangemang som jag borde ha tagit hem med de fantastiska ben jag hade, men Team Anton kändes övermäktigt där och då. Efteråt lånade jag en soffa och fick några minuter sömn och körde sedan hem i etapper.
Arrangören Fyskompaniet med Jimmy och Anna Schön i spetsen levererade verkligen. Det var bara jag som inte gjorde det. Den som vill springa ett backyard i höst skulle jag rekommendera loppet för, och om inte den helgen passar så finns ju Ljungby. Själv kommer jag ha annat lopp som hindrar mig från båda i år och söker support för vad det nu blir.
Tankar framåt och rop på hjälp
Planen för i år var från början att en gång för alla verkligen leverera på PRB och ta hem silverticketen och vara med i det så kallade Lag-VM. För att leverera på topp behöver jag nog ärligt talat support. Bara en sådan sak som att ta sig hem eller få upp ev. tält underlättar väldigt mycket. Men även se till att jag inte slarvar med något längs vägen och vid backyards få mig att kunna slappna av totalt och kanske sova 5 minuter.
Inför PRB har jag förvisso blivit lovad hjälp från min mamma, men egentligen hade hon behövt avlastning och jag har fler lopp på gång. Oavsett hur det går på PRB så kommer jag, om jag inte blir skadad, ha ett exklusivt lopp till där den gamla döva bonnkatten (jag) ska in och tävla med herrmelinerna (typ det bästa som ultralöpnings-Sverige kan leta fram). Det är nästan så Lag-VM i backyard kommer att kännas som den mindre exklusiva tävlingen av dem, vilket oroar mig eftersom det inte bådar gott psykiskt inför PRB.
Intresserade får gärna höra av sig så kan jag berätta mer. Jag kan inte betala ut direkt ersättning, men kommer göra mitt bästa för att åtminstone stå för utlägg och utgifter så att den som ställer upp inte går back ekonomiskt. I den mån jag har möjlighet kan jag också försöka återgälda genom att ställa upp som pacer eller support vid ett annat tillfälle.
Jag har även andra lopp inplanerade efter att ha tagit det lugnt ett tag och misslyckats i de lopp jag gjort i sommar (precis som med träningen, men jag tror ändå att jag faktisk är i bättre form nu än vad jag var på SM och i slutet av september och framåt är nog formen ett steg bättre).
Lämna ett svar