En sommar av krossade drömmar

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Mitt mål ända sedan förra sommaren var egentligen att kvala in till satellit-VM i Backyard Ultra. Jag skulle i första hand göra det genom att vinna Älvdalen Backyard Ultra i andra hand om det misslyckades av någon anledning så skulle jag göra det via PRB i Växjö. Det kom något i mellan. Skadan som någon gång efter 100 km vid 24h SM (när jag låg på femteplats i SM och närmast skrattade över hur lätt det gick) började göra mig långsammare och sedan efter 12-13 timmar gjorde det omöjligt att springa för att sedan i princip göra mig beroende av kryckor för att överhuvudtaget röra mig i några dagar. Skadan som kom att visa sig vara den absolut allvarligaste skada som jag drabbats av. Skadan som gjorde det omöjligt för mig att springa överhuvudtaget i över en månad och som fortfarande tre månader senare fortfarande gör sig påmind så fort jag springer.

Så nej när det sista ÄBU avgjordes var där inte tre envisa gubbar utan bara två (Magnus och Tomas). Den tredje satt hemma och visste exakt när han skulle kört sina mind games och sina planerade Tamberi-shenanigans. Eftersom det tydligen var sista backyarden som arrangerades av Ekenstiernerna så var det självklart extra tungt. Det hade varit något av en saga eller film att göra det efter att jag sprang mitt första ultra vid BUS 2019 och sedan varit ”trea” vid tre tillfällen vid deras backyard. Jag vet dessutom att om inte de där skadeproblemen uppstått utan jag hade varit i samma fysiska form som i Växjö (eller till och med lite bättre som planerat) så skulle det väldigt mycket till om jag inte stod där antingen som vinnare eller nöjd efter 48 varv och gratulerade min överman.

Vi vet hur Tamberi tog sig tillbaka starkare än någonsin och är redo för ett andra OS-guld och även om jag har en lite jobbig röst inom mig som säger att det är kört. ”Jag är för gammal och kommer inte tillbaka och har tappat löpsteget för gott” så har jag en annan som säger. ”Vänta bara, det bästa har ni inte sett än!”.

Efter att i princip inte kunnat röra på mig ordentligt och framför allt inte kunnat springa obehindrat så har sommaren verkligen blivit något av en mardröm och känslan är medelålderskris delux. Vad gör jag av mitt liv? Vad gör jag varje gång stress eller ångest kommer över mig? Vad gör jag om jag har ont i huvudet eller är stel i nacken? I vanliga fall brukar svaret vara: jag springer en kort runda. Men de senaste månaderna har det inte varit sådär lätt. Är det kanske såhär andra har det? Att det liksom är jobbigt att springa en mil avslappnat? Hur klarar man av att hantera livet då? Jag vet inte längre.

När det var som värst i maj så tappade jag som vanligt kontroll över trädgården också. Men tankar när jag inte kunnat springa har funnits att anordna någon typ av lopp där någon gång i framtiden. Det kommer dock kräva en hel del förberedelse bara i att lyckas röja upp så det finns en löpbar stig genom. Sedan så är det ju det där med tidtagning. Det är löjligt dyrt. Så i så fall får det bli att bygga själv. Men ska det vara tillräckligt pålitligt för att frångå manuell hantering så kostar även den mest primitiva lösningen en del och då dessutom väldigt mycket i tid (och en del programmering mot hårdvara etc som jag inte är så van vid).

Jag har eftersom jag inte kunnat springa inte alls kunnat testa några nya skor heller. Något som jag annars har tänkt göra här lite mer regelbundet i något format.

Nej alla drömmar har blivit krossade. Planen när jag insåg att jag fick stå över ÄBU var att åka till Växjö igen och springa hem PRB och silverticketen där, men nej det går inte. Det var ungefär 5 år sedan jag var så dåligt tränad som jag är nu förutom det faktum att jag fortfarande bara vågar springa två gånger i veckan. Vad skadan egentligen är eller har varit gör lite detsamma nu, men själv misstänker jag att det är någon form av stressfraktur (eller påbörjan till det) inblandad vid något tillfälle, men mycket nu handlar om felbelasting och smärtan etc flyttar sig. Det blir dock bättre och med hjälp av naprapat så känner jag att det nu åtminstone fungerar att hänga med i sociala sammanhang på klubbträningar etc och komma ut i naturen utan att det gör för ont dagen efter. Det vill säga allt det som för mig och mitt mentala välbefinnande är så fruktansvärt viktigt.

Med det sagt så tänker jag mer och mer att tävlingar får det bli senare. Nu bygger jag upp på nytt och dessutom bättre. Tänk nästa år när jag tränar mer seriöst och dessutom med den styrketräning jag har blivit tvingad till. Cykel är dessutom beställd och kommer förhoppningsvis vilken dag som helst. Du vet väl vad en skadad löpare kallas? Cyklist!

Men ja. Frågan är vad jag ska sätta upp för några mål när jag är tillbaka i tävlingsform? Nu när det inte blir något satellit-VM i backyard ultra för min del. Just nu känns det som det är flera månader tills dess att jag är där jag vill vara för att det inte ska kännas meningslöst att springa lopp. Jag är anmäld till HBG Marathon och till HCA Marathon i Odense. Det förstnämnda lär inte bli av för min del. Min plats finns alltså vid skrivandets stund för den intresserade mot mindre administrativ avgift. Det andra är jag också tveksam till om det blir av för min del. Eventuella lopp längre fram i höst och vinter riskerar ju dessutom att bli fulla om jag väntar till om jag vet om jag kan/vill/vågar springa dem. Kanske borde jag helt enkelt boka in någon som tar mina platser i alla lopp som jag inte kan springa?

Sedan är det nytt år och vad ska jag sikta mot då? Revansch och SM-medalj? PB på Marathon och kortare sträckor? Få plats i Berlin marathon igen (är det förresten enklare att komma med som lag om man inte klarar 2:40?)? Annan major? Vinst eller 48 varv vid backyard? Ultravasan? Mozart 100 by UTMB? Ja…