Personliga Rekordens Backyard var loppet som jag förra året bestämde mig för att vinna. Sedan åkte jag till Växjö i våras för SM i 24h för att få lite kilometer i kroppen efter dålig träning sedan i höstas och tog SM-brons trots att magen rasade och trots att jag inte fick i mig energi.
För några veckor sedan blev jag även kontaktad och inbjuden till 24h i Linköping. Jag insåg att någonstans så behövde jag prioritera. Jag insåg också att jag inte ville missa chansen att vara med på startlinjen den 26 september på motorstadion i Linköping och att om jag pressar ur mig något resultat som jag är nöjd med där inte skulle kunna vara 100% återställd 3 veckor senare vid så kallade Lag-VM i backyard ultra som ingen ens vet var det kommer vara och som vars datum blev officiellt för bara en vecka sedan eller så. Backyards är ett väldigt bra sätt att lära sig springa långt, men nej som tävlingsform är det väldigt lite löpning och väldigt mycket äta/sova över sig.
Nåja, jag åkte upp med min mamma som support i alla fall. Någonstans så försökte jag intala mig själv att det fortfarande var 55 varv och silverticket som gällde. Jag var lite orolig om att få upp tält etc och vi var på plats ganska tidigt och jag hade väl bara fått knappt 5 timmars sömn när jag steg upp strax efter 4. Nåja, vi fick tältet på plats på vad som verkade vara en ok plats, men som visade sig senare var den sämsta platsen. För en högtalare stod riktad dit. Och av någon anledning har arrangörerna inte fattat vad vila betyder i backyard. Det är allt och när varken löparen eller supporten får det så går det ganska mycket åt helvete. Jag förstår inte varför man spelar musik mitt i natten de där minuterna som löparen försöker få vila. Visst de sänkte det rätt mycket, men det var ju nästan enbart efter att jag bett om det! Jag har dessutom för mig att jag hört Niklas Drakfors (som har ”banrekordet”) klaga över samma sak. Kanske är det helt avgörande var man har sitt tält och om man har öronproppar i detta lopp? Eller skulle jag bara ha gått bort och dragit ut sladden? Jag var ärligt talat för trött och irriterad och illamående för det. Det var inte kul. Jag må vara en tävlingsmänniska när jag ställer mig på startlinjen, men egentligen så springer jag för min hälsa och för mitt välbefinnande och jag är som en del vet en extrem humörslöpare. Det syns när jag tycker att det är kul.
Jaja. Förutom allt det här då? Jo, jag hade bestämt mig för att gå den första km varje varv. Så det gjorde jag åtminstone de första varven. Sedan sprang jag på. En del kilometrar gick ner mot 4:00-tempo, men överlag blandad fart för att slita på olika muskler. Jag trodde inte att banan skulle vara så teknisk som den är på sina ställen. Visst det är relativt korta sträckor, men ändå. Åtminstone 3 rejäla gåbackar också och någon nedförsbacke som jag efter ett tag började gå i för att den inte skulle ta på låren för mycket att springa fort nedför.
7–8 varv in så började jag må illa och det var relativt varmt vilket jag har svårt att hantera. I vilket fall så försvann aldrig riktigt illamåendet och tillsammans med tröttheten gjorde det att jag blev ganska negativ. Att jag mådde illa, det var oljud vid varvvilan och att jag inte fick en enda minuts sömn spädde på vartannat. Jag var på uselt humör. Det var nog egentligen inte förrän de senare varven då jag pratade lite med medlöpare som det blev lite bättre, men jag mådde illa. Något varv fick jag plötsligt jätteont i axeln/armen och det tog flera km innan det började gå över. Vid 24 varv var vi bara 5 kvar. Jag förstod att en skulle försvinna och började misstänka nästa person också. Jag hade någonstans längs vägen gått från att allt utan vinst eller 55 varv var misslyckande till att jag kanske stannar vid 33 varv vilket typ skulle vara distansrekord till att ”mindre än 25 varv får jag inte göra”.
Ut på varv 25 hade jag nästan bestämt mig för att det fick vara nog. Jag kunde lätt ha plågat mig några varv till och hade kunnat göra åtminstone de där 33 varven även om jag mådde dåligt och var trött, men varför liksom? Varför skulle jag plåga mig för att försöka ta en silverticket och plåga mig själv om jag dessutom hade tänkt att pröva att gå för historiskt bra resultat bara några veckor innan backyard Lag-”VM”? Anton verkade dessutom ganska stark och det troliga hade nog varit att mitt illamående och min sömnbrist hade fått mig att behöva ge upp segern redan innan söndagen blev måndag och om inte – hur bra skulle det vara för svenska backyardlaget med någon gubbe som prioriterade något annat före och tog platsen från någon som var mer motiverad?
Nej, det fick vara. Jag sprang på lite i början av varvet, sedan svalde jag en fluga eller något mygg eller något. Hostade lite, spottade och började gå. Lät de andra passera. Jag pratade lite med Helen. Hon var så imponerande tidigare under natten när hon vägrade att springa vid de tekniska passagerna under mörkret och helt enkelt tryckte iväg snabbt på asfalten varje varv trots att hon då förmodligen hade hög ansträngningsnivå. Hon hade ringt i rekordklockan varje varv under flera varv. Jag tänkte att hon kommer nog lämna in nu och bestämde mig för att säga till henne att jag skulle kliva av så att hon skulle känna sig tvingad att göra ett varv till. Klev av och sa åt Anton att han skulle se till att vinna det.
Samtidigt som jag är besviken så är jag lättad. Jag vet inte om och när jag gör fler backyards, men jag vet att 55 varv är definitivt ingen omöjlighet för mig, men då behöver jag kunna sova och vila och inte må illa. Då behöver jag support som får vila och som kan pusha mig och jag behöver framför allt motivation. Motivation hade jag inte nu. Jag misslyckades med att sova och äta i en sova-äta-tävling.
Jag blev veckan innan loppet värvad av Björn för MCM Motorsport i lagtävlingen. Jag har inte sett något officiellt men vi kan ha vunnit lagtävlingen. Tror mer och mer att att backyards är mycket av en lagsport, men kanske mycket kring supporten då.
Jag har nu fullt fokus på sista helgen i september och att nå ett bra resultat där. Jag vet inte, men jag känner lite på mig att det på något sätt kommer bli en historisk tävling. Jag kommer också behöva stå över någon annan tilltänkt tävling. Nästa år får vi se, men jag har ju medaljer att försvara på SM och VSM och jag har flera PB kvar att fixa till.
Utan att gå in på detaljer så visade det sig under hemresan hur farligt det är när inte ens supporten heller fått någon sömn under natten. Och med incidenten med en död man hittad i Trummen (orelaterad till tävlingen) så får det mig ändå att tänka att vissa helger kanske man bara ska vara nöjd med att man överlevde.
Lämna ett svar