24h SM – Brons!

Till att börja med: Nej, jag har inte uppdaterat här på ett tag. Det finns en del utkast från lopp från förra året, men jag har inte blivit färdig till att färdigställa. Ibland kommer annat ivägen i livet. Nu tänkte jag dock att just nu är det kanske inte så viktigt. Det känns viktigare att färdigställa loppraporten från förra helgens VXO-ultrafest och 24 h SM och tankarna framåt. Det andra tror jag få personer bryr sig om såhär i efterhand. Jag kan ju utan att gå in på detaljer säga en del av de orsaker som gjort att jag inte färdigställt tidigare rapporter etc och var anledningar till att jag inte har riktigt trodde själv på att det skulle gå så bra som det gjorde på SM. Jag anser inte ens att jag är i form.

Trots detta så ligger det alltså ett SM brons hemma hos mig nu! Det känns lite overkligt. Nog för att jag redan för två år sedan själv insåg att stämmer saker för mig och jag är i form på ett 24 timmarslopp – så är det ingen i världen som bara kan ställa ut skorna mot mig. Men jag är ju inte ens i form eller hur var det? Jag har knappt sprungit några långpass sedan i höstas. Två veckor innan så var jag på Viadal på 6 timmars för att testa formen, och plötsligt efter en och en halv timme så sa kroppen bara nej. Dessutom så var det verkligen långt ifrån allt som stämde under loppet, men plötsligt fanns motivationen där som jag saknat så länge.

Nåja, VXO-ultrafest i Växjö. När jag bokade hotell några månader innan så slog det mig att det var särskilt svårt att hitta prisvärda hotellrum. Det visade sig sedan att det förmodligen var Sven Ingvars spelning som var anledningen. För inte ens ultalöparna tillsammans med hästskokastarna som också höll SM samtidigt i Växjö kan väl gjort sådan skillnad? Jag hade i alla fall till slut bokat ett familjerum på Stadshotellet för mig själv, min mamma och min dotter från fredagen till söndagen. Det var den support jag hade. Där den sistnämnda tidigt deklarerade att hon inte tänkte lämna hotellrummet.

Redan innan avfärd var det stressigt med en katt och jag som inte kunde hålla reda på vad jag hade kvar att packa. Inte blev det bättre av att jag trodde att jag tappat min coros-klockas laddare på vägen till hotellet. Jag letade desperat vägen jag gick fram och tillbaka och hittade den inte. Lyckades sedan börja ladda klockfan med den andra dåligt sladden efter att ha krånglat i 20 minuter och därefter hittade jag den bra sladden i bakfickan på byxorna.

Nåväl tanken med att åka dit där på fredagen var ju att kunna vara på plats i god tid och samtidigt få god sömn. Dottern hade redan poängterat ett problem med att hon inte fått ett eget rum: farmor snarkar! Hon själv lyckades dock somna först. Själv var jag lite för uppjagad. När jag sedan låg där med tankar på att jag måste somna nu och började höra snarkningar bredvid så blev inte paniken bättre. Efter ett tag så gick jag in på toaletten och stängde dörren och märkte att det gick bättre. Det var dock lite hårt där på golvet så jag gick och hämtade två kuddar från hotellsängen och sedan sov jag där i drygt fyra timmar. Ev. lyckades jag få en timmes sömn till sedan på morgonkvisten.

Nåja, jag kom till tävlingsområdet i god tid i alla fall efter att ha ätit lite frukost på hotellet. Inget strålande veganskt frukostutbud, men tillräckligt för mig just då. 100 km löparna var redan igång. Vår start gick 3 timmar senare vid 11. Det var ganska kallt och blåsigt men ganska ok väder just då. Prognosen var dock att det skulle regna senare.

Jag ställde mig inte längst fram eftersom jag tänkte att jag ska inte explodera ut som jag har en tendens att göra. Men jag ställde mig tillräckligt långt fram för att jag skulle ha tätklungan under uppsikt och i princip vara i fatt dem vid första varvet. Jag började med att springa i jacka, men kastade av den efter några varv. Jag insåg tidigt att vinden spelade roll och det gällde att vara smart och ta någons rygg när det var motvind. Det kändes ganska ok ändå. Jag pendla lite med hur jag låg till men jag såg i princip hela tiden de 3 storfavoriterna Tobbe, Micke och Erik. Efter drygt en mil blev det plötsligt så att jag drev på lite och jag drog ifrån resten. Det gick nu ganska ok att i motvinden använda varvade löpare som lite tillfälligt vindskydd. Det var en löpare framför, men jag började komma ifatt riktigt bra löpare som jag med gott samvete kände att jag kunde ligga bakom i 100 meter utan att tappa för mycket. Jag kommer inte riktigt ihåg, men några av de andra kom ifatt mig igen, men det kändes som jag låg på ganska bra och snittade strax under 5 blankt tempo. Jag höll igen lite också dels på grund av upplevelsen två veckor innan och dels för att jag kände mig lite illamående. Illamåendet blev dock värre och efter drygt 3 timmar så spydde jag samtidigt som jag kände att magen totalrasade och jag gjorde ett par panikartade toalletbesök. När det började kännas lite bättre så började det blåsa upp ordentligt och kom också hagelskur som sedan gick över i regn. Ja, det var riktigt vidrigt där ett tag, med tält som flög iväg och egna muggar som enbart blev räddade av andras support (min mamma var iväg och åt med min dotter). Vid vändningen som kom något sent så drygt 6 timmar satt jag återigen på bajamajan och ja… läget var kaotiskt. Jag besparar er för detaljer. Min mamma hade kommit tillbaka och jag diskuterade mer eller mindre att stiga av. Jag fick i princip inte i mig någon energi och det hade nu runnit ut från två håll. Jag var en bra bit ned placeringsmässigt också, men jag insåg samtidigt att 63 km vid 6 timmar ju inte är katastrof. Någonstans där så kunde jag i alla fall börja slappna av och jag tänkte att ja… så länge benen gick någorlunda lätt fortfarande så fick jag väl gå på kraftigt energiunderskott. Nej, det skulle nog inte hålla så bra. Men precis som för 2 år sedan så märkte jag andra började få lite problem. Plötsligt insåg jag också att om jag tryckte på lite bara så skulle jag faktiskt ligga före mitt PB på 12 timmars. Så jag gjorde det. Det började sedan bli lite trögare, men jag tänkte att jag åtminstone skulle kunna passa på att slå mitt PB på 100 miles också. Samtidigt så såg jag ju att jag tog placeringar hela tiden och insåg att det inte var någon som sprang om mig. Jag passerade 100 miles vid 16:12 så då hade jag tappat till strax under 240 km i beräknad distans, men jag insåg där och då att om jag höll mig på banan tiden ut skulle jag nå över 200 km. Då skulle det ändå kännas värt det att ha åkt dit. För 24 timmarslopp under 200 km känns lite som en halvmara som är långsammare än 1:30, lite pinsamma. Dessutom hade jag ju satt som någon slags ”hälsomål” på jobbet att jag skulle slå mitt distansrekord på 201 km. Nåja, jag skickade min stackars mamma till hotellet för att hon skulle få sömn. Hon var frusen och ganska uppgiven över att jag fick i mig så lite energi tror jag. Ett litet tag senare hörde jag när jag gjorde varvpassering: ”nästa varv ligger du tvåa”. Jag var ganska chockad, och kom fram till att då måste Tobbe också ha stigit av. Det var så. Plötsligt låg jag alltså på andra plats i SM och det var bara några timmar kvar!

Men nu kände jag verkligen krisen på grund av energiunderskottet. Det skulle bli riktigt jobbigt de sista timmarna. Det fanns fler gels av bättre smak nedpackat etc, men jag sparng nu i princip enbart på cola för jag hade nästan slut på sportdrycken också. Jag minns inte riktigt när men jag vet att jag stannade till och kolla ställningen på mobilen. Jag kunde knappt springa alls längre nu utan det var mer någon slags lunkande. Men jag såg att herrarnas lopp var avgjort och att Staffan Blixt skulle vinna, jag såg sedan att Mattias Toivanen låg några enstaka varv bakom mig. Jag såg också att det var ett ganska stort steg ned till övriga. Jag var yr, slut och ensam och bestämde mig att jag skulle satsa på att få med mig en SM-medalj. Det enda hotet var om Pontus Palmborg skulle få upp farten de sista timmarna igen. Höll jag mig bara på banan så skulle jag göra det omöjligt för alla andra. Jag gratulerade Mattias till silvret när han sprang om mig senare trots att jag fortfarande låg före. Han peppade mig sedan varje gång han sprang om mig och någonstans sa vi att vi nog båda skulle kunna komma hem med vars en SM-medalj. Paniken började dock infinna sig när Pontus tydligt började springa snabbast av alla de sista timmarna. Jag var nu helt körd och mitt tempo var åtminstone i mitt huvud bara 5 km/h. Jag blev ännu sämre på att få i mig energi och tänkte bara att om jag hela tiden rör mig framåt så gör jag det väldigt svårt att komma i fatt mig. Jag såg suddigt, Jag var yr. Westergren utropade mig till bronsmedaljör när det var över en timme kvar. Jag skakade på huvudet. Jag hade ingen koll på hur snabbt Pontus tog in. Min mamma och dotter dök upp efter att de checkat ut ur hotellet och jag ringt bett om hjälp. Jag bad om att få uppdatering hela tiden. Tydligen fick jag det via SMS från min mamma, men min mobil låg ju bredvid henne och meddelande kom därför inte in på min klocka. Självklart tycker jag som så mycket annat inne i mitt huvud. Med en halvtimme kvar så började jag till och med jag kanske tro på det ändå. När det var någon minut kvar hängde jag på Pontus i kanske 150 meter när han passerade mig. Jag var förvånad över att jag kunde springa, men kände ändå att det inte gick. När det sades att det var en minut kvar la jag in den där slutspurten som jag brukar kunna ge oavsett vad. För att ge alla bredvid banan lite show. Sedan var det över.

Jag tog brons på SM! Dessutom vann jag VSM Guld och tog en tredjeplats även i VXO-ultrafest bland herrarna. Där var några britter som sprang på snabbt i början också, men annars var det ju lite samma sak som SM. Men framför allt: jag kommer i resten av mitt liv kunna säga att jag har en SM-medalj i friidrott! Samtidigt som det innebär att jag uppfyllt mer än jag någonsin trott att jag skulle rent tävligsmässigt och resten av mitt löparliv kan känna att jag bara springer för att jag mår bra av det och inte har något mer att bevisa så dyker också tanken upp kring var går min gräns? Om jag får bättre flyt i loppet, om jag tränar ordentligt, har support som jag antingen har instruerat tillräckligt innan eller som själva kan tillräckligt mycket för att förstå vad jag behöver när jag inte själv kan uttrycka det? Om jag hade fått i mig lite mer energi? Jag är inte alls så säker på att jag aldrig kommer nå över 240 km på 24 timmar längre. Jag menar 216,9 under de här förutsättningarna vittnar om något annat. Dessutom så får jag väl innan jag blir allt för gammal se till att få ett ok PB i marathon?

Samtidigt vad gör jag nu? Tanken är att nästa stora grej för mig är att återvända till Växjö i augusti och plocka hem silverticketen på PRB. Då kommer helt andra saker krävas. Framför allt struktur och dygnet-runt-support men kanske framför allt förmågan att somna snabbt, få i mig energi och ta mig genom natt två. För jag räknar med att det behövs 55 varv. Vem ska jag kunna muta till vara med som support som står ut med mig förutom min mamma?