Det har gått 3 veckor när jag skriver det här. Vad hände egentligen? Det finns fortfarande i medvetandet nästan hela tiden. Vad gick bra. Vad sket sig? Vad har jag lärt mig? Hur har det påverkat mig?
Jag var in i det sista lite osäker på om jag verkligen skulle starta. Hade efter Milano först sprungit på en vecka och sedan sprungit skånskt mästerskap på 10 km i Ystad. Ett lopp där benen kändes värdelösa och tunga och jag i princip var på väg att åka hem igen på uppvärmningen och dessutom hade viss smärta under hela loppet, men ändå bara hade varit 13 sekunder från PB trots allt.
Det har också varit Älvdalen Backyard Ultra som har varit det större målet för första halvåret, åtminstone gällande ultra. Jag har ingen tidigare erfarenhet av 24 timmarslopp och var inte så välplanerad inför det. Åkte upp med min mamma och min dotter och hade bokat hotellrum till dem. Hoppades på att kunna få visst stöd och sedan kunna klara mig själv till stor del. Hur svårt kan det vara? Springa i 24 timmar har jag gjort på egen hand förr. Men ja… det är något helt annat göra det i långsam takt och rent av på ett backyard där det ju nästan blir 2/3 löpning och 1/3 vila för min del. Varje sekund som jag står stilla på ett 24 timmarslopp är en sekund som jag förlorat. Det är något helt annat. För att inte komma dit och vara stressad så blev det en tidig morgon och inte extremt mycket sömn innan. Något som jag inte reflekterade så mycket över förrän den där morgonen. Men till en annan gång antagligen ska jag förmodligen tänka till och vara på plats dagen innan för att minimera vaken tid innan.
Nåväl. Starten gick jag släppte genast iväg ett antal löpare. Tog första varven som uppvärmning med jacka på och slängde sedan av den. Det flöt på ganska bra. ”Lätta steg, ta det lugnt”, tänkte jag. Efter några varv så höjde jag farten något nästan utan att tänka på det. Jag visste det gick för snabbt, men det var ju mer att det gick för snabbt för 24 timmar. Efter ett litet tag till så insåg jag när jag började titta på min egen klocka och på resultatskärmen att jo… det gick toksnabbt. Jag höll ett tempo för att nå närmare 300 km (Tobbes svenska rekord ligger på 272 km). Min strategi innan loppet var att gå ut i tempo för att göra 240 och sedan försöka hålla så länge som möjligt). Men nu låg jag högt över det även om jag tog det lite lugnare och ständigt blev varvad av framför allt Alfons Enell som med lätta snabba steg flöt förbi så kändes det inte som jag gick ut toksnabbt. Det låg många framför mig också. Jag låg dock mer än en halvtimme före det tempo som jag innan hade tänkt var hårt väldigt tidigt. Jag kom också fram till, en bra bit in i loppet, att Tobbe som tydligen skulle gå för jämnt tempo och 280 km låg på samma varv. Jag minns inte om han varvade mig före eller efter jag passerade marathon, men det var tydligt att temposkillnaden mellan mig och honom inte var så extrem. Första maran klockades på 3:32, men på min egen klocka som hade gjort ”yttervarv” och lite slalom så var det på 3:25 och verklig marathondistans passerades nog 600 meter innan den mättes eftersom distans bara mäts vid hela varv under loppet. Så i realiteten var det ett inledande sub 3:30 marathon som jag inledde med och det är ju naturligtvis för snabbt för någon vars PB är på 3:10, men det kändes lätt. Det kändes löjligt lätt. Vilket förvisso kanske också tyder på att jag har ett relativt dåligt marathon-PB i förhållande till min kapacitet. Det var bara strategiskt att spara på lite krafter för att hålla i 24 timmar. Det kändes inte som om ansträngningsnivån låg så värst mycket värre än om jag hade gjort en 4 timmars mara. Det fortsatte att mer eller mindre flyta på. Jag kunde skämta med folk om att det gick lite snabbt men att det nog skulle ordna upp sig osv. Jag njöt av samvaron. Jag krossade alla bästa noteringar från 50 km och uppåt. Tappade lite i tempo men låg fortfarande långt före de där 240 km. Plötsligt insåg jag att jag hade tagit några placeringar och hade tagit mig in på topp 10. Några andra föll bort och jag låg 6:a i SM. Det gick som väntat allt tyngre men det i var i sammanhanget fortfarande så löjligt enkelt när jag passerade 100 km efter drygt 9 timmar. Jag skrattade högt för mig själv. Tänkte att det här kommer ju inte hålla men nu ställde jag in mig på att passera 100 miles på 16 timmar. Min tanke att ja… kroppen kommer bli rejält trött och eftersom det kändes som energiintag fungerade på ett sällan skådat bra sätt och benen trummade på så var det ingen idé att lägga på någon broms i förtid.
Någonstans strax efteråt började det bli trögare. Jag kände att det gick rejält långsammare. Jag tänkte att nåja… då får jag ta någon längre paus och få i mig lite extra energi. Någonstans här var jag också på mitt första och enda toabesök. Jag hade redan börjat höra en del om rhabdo bland både de som stigit av och de som var kvar. Det var inte helt lätt att få ut något efter att jag förmodligen hade hållit det inne i ett par timmar och färgen var… mörkare än normalt men inget extremt med tanke på att det var 10 timmar plus sedan senast. Jag tog mig vidare och nu var tanken att jaja… håller jag bara backyardtempo så når jag en bit över 200 km vilket jag satt upp som någon typ av skamgräns. En snabb analys över mina konkurrenter gav också att det var samma sak gällande både min ålderskategori som för ”riktiga” SM-medaljer och det skulle mycket till för att jag skulle kunna rubba de tre jag hade före mig vilka alltså var en Christian Malmström som sprang snabbaste 12 timmars någonsin av en svensk första halvan, Tobbe (som vanligt stabil även om jag hörde och såg att det inte var optimalt – men jag uppfattade ett ”så länge jag fortsätter har jag en chans” från honom) och Gottberg som när han sprang på höll bra fart. Jag kunde alltså kalkylera med att de tre skulle hamna före mig oavsett hur mycket jag pressade mig och vad jag än skulle ha för strategi.
Under en tid hade jag varit utan support. Jag fick lite mer support under kvällen, men sedan åkte min mamma tillbaka till hotellet för natten. På grund av dålig planering och kommunikation från min sida dessutom med min telefon! Jag kände efter sista stoppet att jag hade svårt att komma igång igen med att springa. Men kom igång. Men redan nästa gång som jag var ensam och tog en paus för att få i mig energi och vila i en minut eller två så gick det plötsligt inte att komma igång. Låren hade gett upp. Jag tänkte först att det nog skulle hjälpa om jag gick ett varv och sedan skulle jag komma igång igen, men nej. Strax efter det var det dags för ny vändning efter 13 timmar. Så det gick inte att sitta ned just då utan jag fick gå mer och jag märkte att jag inte ens kunde gå snabbt utan det blev mer och mer linkande i min alphaflys som dessutom inte känns som några bra skor att gå i.
Den svenska ultravärlden är fantatisk och även om jag inte är den som är så social medan jag springer så upplevde jag att det var det fantatisk stämning både med folk som deltog och suppport/åskådare och när jag växlade några ord med andra så kände jag ofta att alla är enormt uppmuntrande och omtänksamma om varandra. Men vid den här varvningen så visade en av deltagarna prov på att det finns undantag. Det är en sak att inte ha förmågan att ha intelligens att förstå tydliga instruktioner efter 13 timmar. Det är en annan sak att bete sig aggressivt och som om man själv inte är den som gjort fel.
I vilket fall. Efter vändningen så stapplade jag tillbaka till min stol och bytte skor till mina Bondi. Jag tänkte att det är bättre skor att gå i och det kanske gör att låsningen i låren fixar sig. Men det hjälpte inte. Det blev bara ett varv. Det var lönlöst att fortsätta. Även om jag inte hade direkt ont så tänkte jag att om jag inte slutar nu så kommer det slita och det kommer innebära veckor innan jag kan springa igen. Samtidigt som jag inte skulle kunna hålla någon fart som skulle göra mig nöjd med något därefter. Oavsett vad så hade jag på sätt och vis åstadkommit det jag delvis var där för – dvs få ett kvitto på att när allt stämmer för mig så är det få personer i Sverige, om ens någon, som kan känna sig helt säker på att besegra mig.
Nåja, det var bara att gå och sätta sig och vänta på att bli hämtad. Var otroligt dumt att inte ha telefonen i min låda där. Det var riktigt drygt att sitta och småfrysa de där småtimmarna och tankarna gick runt. Det var ju inte sådär det skulle sluta. Samtidigt som jag kände mig lite stolt så kände jag mig ganska liten och besviken. Jag märkte också att låren blev långt ifrån bättre. Hade jag kunnat göra annorlunda? Vad hade det inneburit? Ångrade jag mitt utgångstempo? Skulle jag gjort lika dant igen? Till slut efter vad som kändes som en evighet men som egentligen var väldigt tidig morgon (rättare sagt mitt i natten), blev jag upphämtad och fick en timmes sömn eller något på hotellrummet och tog del av hotellfrukosten. Det var riktigt illa med låren, men jag lyckades dessutom duscha. Det var dock så illa att jag inte som jag först tänkt orkade med att ta mig tillbaka för att se slutet och resan hem var obekväm.
Det blev inte bättre dagarna efter. Två dagar jobbade jag från sängen eftersom det var för jobbigt att sitta upp. Det märktes ganska snart att det var betydligt värre med höger lår än med vänster. För vänster lår var nog egentligen bara vad som kan ses som normalt och blev snabbt bättre. Höger lår var flera dagar så illa att det var kryckor eller annat stöd som gällde för att jag överhuvudtaget skulle kunna röra mig i mitt hus. Det högg till ibland med sådan smärta att jag mer eller mindre tappade balansen och föll ihop om jag inte stödde mig på något. Det fanns gånger som jag gav upp att ta mig upp eller ned för trappan och fick planera ett toabesök i mitt eget hus till 45 min. När det väl blev så pass bra att jag kunde sitta vid mitt skrivbord och jobba så svällde mina fötter upp. Livet för någon som är van att ständigt röra sig och ofta snitta på över 20 000 steg per dag blev snabbt väldigt annorlunda. Man blir lite ödmjuk och får en helt annan förståelse för hur det är för somliga. Jag kunde också märka att det väldigt snabbt blev tydligt att jag rent psykiskt behöver röra på mig för att hantera stress och livet. Det är ju trots allt därför som jag springer i första hand – för att jag mår bättre av det, inte minst psykiskt.
Det har nu gått 3 veckor. Jag kan i stort leva som vanligt igen, men har ännu inte kommit igång med löpning eftersom det inte känns riktigt bra och jag märker att steget blir konstigt. Med tanke på svullnad och den extrema muskelsmärta som jag hade var det Rhabdo? Kanske, det är ju trots allt en skala och förmodligen var mitt vätskeintag tillräckligt för att det inte skulle bli något problem mer än rent muskulärt. Men det kan ju till stor del också bara bero på att jag belastar något snett och redan hade haft problem till och från månaden innan. Det hade varit riktigt fint att ha någon bra cykel och njuta av allt grönt i omgivningarna, men jag har ju inte det. Så träning har bestått av några entimmespass på motionscykel på gym. Det är inget som jag tycker är kul om jag ska vara helt ärlig. Det börjar kännas lite stressigt med att ÄBU är snart. Om jag kommer att springa det? Mitt mål det senaste året har varit att vara i form för att göra 48 varv och/eller plocka hem silverbiljetten där. Det innebär att jag själv måste tro att jag kan fixa det för att det ska vara någon mening att starta. Är det värt risken? Jag får bestämma mig för vad jag tror sannolikheten är för olika utgångar när det närmar sig. Något jag också måste ta med i beräkningen är hur viktigt det är psykiskt för mig att kunna springa. Jag saknar att kunna ta mig ut och springa en mil på kvällen bara för att rensa hjärnan och koppla av. Jag saknar upplevelselöpningar och sociala löpningar med Söderåsen. Jag saknar att kunna ställa mig på startlinjen på de där små lokala loppen där man ändå alltid träffar någon man känner. Jag saknar till och med möjligheten att göra intervallpass.
Kommer jag göra något mer 24 timmarslopp? Förmodligen någon gång. Men då måste jag lära mig av mina erfarenheter. Inte ha någon halvskada som ligger lurar någonstans i bakgrunden. Gå ut hårt, men med disiplin och inte onödigt snabbt (förmodligen är det väldigt mycket lättre att springa 2×61 km den första halvan än 67+55 – i alla fall om man försöker hålla andra halvan på ungefär samma nivå). Vara bättre förberedd. Ha heltäckande support. Skriva instruktioner till supporten, skriva instruktioner till mig själv om allt jag själv kommer glömma som supporten får påminna mig om (eller hur det nu var Jim Walmsley uttryckte det). Förmodligen behöver jag fundera över tråkig styrketräning etc också och ha en något högre träningsvolym månaderna innan. Jag borde kanske erbjuda mina tjänster som support för andra – både som tjänster och gentjänster men också för att lära, få träning i planering etc? Den som är intresserad är självklart mycket välkommen att höra av sig!
Men ja, just nu handlar det bara om att kunna springa obehindrat igen och försöka ta rätt beslut. Vad det är vet jag inte. Det gäller att skynda långsamt.
Jag springer för att jag vill springa i morgon också
ur Sky Runner av Emelie Forsberg
– inte för att jag ska vara så bra som möjligt på en viss tävling
Jag vet att det är sant, men Emelie har visat att hon har kunnat vara bäst i världen i en viss tävling. Det är kanske enklare att vara sådär klok efter det? Eller också är det erfarenhet av att ha haft allvarligare skador?
Lämna ett svar