BUS är förmodligen mitt favoritlopp. Jag sprang det första gången 2019. Det blev då mitt första ultra lopp. Jag sprang 12 varv 50 miles efter att knappt ha sovit natten innan. Jag tyckte att det som höll på 24 timmar och ännu längre var omänskliga. I fjor 2022 gav jag upp efter 27 varv. Om vi inte är jättestrikta med backyard ultra regler så kan vi kalla det en tredjeplats. Jag anmälde mig direkt i höstas för 2023 var ju mitt år. Jag skulle stå som vinnare. Efter en tung vår så började jag nästan tvivla, men sedan fick jag tillbaka glädjen och kände att kroppen svarade och jag lade upp målen: A-mål: vinst. B-mål 48 varv. C-mål: att åtminstone tvinga upp vinnaren på att slå tävlingsrekordet så 36 varv. D-mål: vara med och ta hem lagtävlingen.
Jag tog fram plan och förberedde mig på 48 varv och tänkte att förmodligen så behövs det inte, men jag ska vara förberedd att möta andra natten. Jag skaffade nytt tält och en del annat och tänkte att det kan nog gå vägen.
Några dagar innan så hände det två saker. 1. Plötsligt såg jag att ett av de sista namnen som kommit in på startlistan var Magnus Rabe. Perfekt att ha med för att göra många varv, men sämre om man är ute efter vinsten. 2. Väderprognosen började visa allt varmare väder. Värme klarar jag verkligen inte av. Alla andra kommer hantera det bättre än jag tänkte jag. Det är ju så att jag faktiskt har ganska stora problem med värme och förmodligen inte hanterar det lika bra som många andra. Men kanske kanske är jag stark nog att klara att hantera det ok tänkte jag. Men de planerade 48 varven skulle nog bli svårt.
Med en del strul kring packning och tält (tack för hjälpen alla) så var allt förberett på fredagen inför lördagen. Starten gick och jag filmade första varvet och sände det live på fb. Kände mig stark men kände redan då att det kommer bli varmt. De första varven sprang jag oftast och pratade med den legendariska backyard haren Daniel Ohlin som skulle ha alla sina varv under 40 och jag hade ju tänkt att ha dem strax över så det gällde att ta det lite lugnt inte minst på slutet av varven. Varv 3 råkade dock gå på 35 minuter när det enligt excelarket skulle gå på 40. Fick i mig några tuggor av en McVegan och en del pommes efter varv 7 men annars mest flytande energi. Ganska tidigt försökte jag också hålla lite koll på var Rabe befann sig och hur han såg ut. Han tog det lugnt, men var i närheten och såg totalt jävla oberörd ut. Allt eftersom kände jag att värmen tog, men jag förstod att den tog på alla andra också. När det började bli lite drygt pluggade jag öronsnäckorna jag köpte veckan innan. Hade dock en del problem med att behålla dem i öronen. Vet ej om det bara var ovana eller om jag skulle välja att använda annan storlek eller vad. Men det gick bra med musik och det kändes mentalt enklare. Dock körde jag slut på batteri på både hörlurar och mobil och tappade mobilen i marken vid något tillfälle också. Så lite mer planering krävs kring det. När jag totalt tappade ena snäckan vid startlinjen ett varv så blev det dock lite naturligare att springa det på annat sätt och det gav trevligt sällskap. Efter 20 varv så meddela Mattias Ahlbin (vinnaren av the Bridge Backyard Ultra 2022) mig att han steg av. Vi hade nog båda ett tag innan loppet målat upp en bild av att det skulle vara vi som var kvar på slutet och tillsammans satte tävlingsrekord.
När det blev svalare blev det enklare och när sedan ljuset kom igen gjorde jag ett varv på 40 min utan att tänka på det. Men värmen kom tillbaka snabbt. Vi var 5 kvar som gjorde 24:e varvet. Efter det steg två personer av och det var jag Magnus Rabe och Jan Söderström som var kvar. Värmen började ta och det kändes som jag mest försökte överleva till kvällen så för att få natt och svalka igen. Något som jag ganska ärligt sa till Magnus när han frågade lite hur länge vi skulle hålla på. Det var trögt men gick. Någonstans på varv 26-27 började jag dock få ordentligt ont i knäet. Det blev allt värre och ingenting hjälpte. Varv 28 som innebar distansrekord såg jag bara till att ta mig runt och det hamnade på 49 min. Det kändes inte som jag kunde tvinga mig till jättemånga varv till även om några naturligtvis hade gått om det varit anledning till det. Det var ytterst tveksamt om jag kunde tvinga mig själv upp över 35 varv med knäet och framför allt så kände jag att 35-36 varv och en andraplats var inte värt att riskera resten av sommaren för. Så jag bestämde mig för att känna efter hur det kändes när jag gav mig ut på varv 29 och stiga av om det inte kändes bättre. I nedförbacken ned för backen i början kändes det ännu värre och jag fick lägga tyngden på andra benet för att överhuvudtaget ta mig ned. Där och då kände jag att jag, jag kan tvinga mig till några varv till, men nej det kändes inte värt det. Ännu en ”tredjeplats” fick det bli. Hade det bara varit Jan kvar så hade jag fortsatt halta runt och sett till att vinna, men nu när det var vinst eller riktigt många varv som jag ute efter kändes det inte värt att fortsätta. Allt för liten chans att lyckas och för stor risk. Jag trodde dessutom att det var fler varv som krävdes för att vinna lagtävlingen. Jag svängde av efter lite drygt en km när jag låg mellan de andra så att de inte såg mig och gav mig tillbaka till Albäcksvallen.
Distansrekord, men bara med ett varv. Men det jag tar med mig förutom den där underbara atmosfären som alltid infinner sig på Backyards arrangerade av Sweden Runners är att känslan var att jag faktiskt har kapacitet att göra runt 50 varv om förutsättningarna är mer idealiska och jag går fullständigt all in utan betänkligheter på om jag ska kunna springa på några månader sedan. Älvdalen backyard ultra nästa år är jag redan anmäld till och det är ett silverticket lopp. Så det är väl nästa stora bakyard satsning. Jag behöver bara hitta någon som kan ställa upp som support så att jag kan våga sova lite under loppet. Dessutom så ska jag ju vinna BUS nästa år. Allt annat än vinst är faktiskt ett misslyckande, men bollen är rund och det svänger snabbt i hockey.
Toppbild: Ulf Plåtis Thorell övriga bilder av släkt
Resultatlistan
Lämna ett svar