Jag hade väldigt låga förväntningar på Broloppet. Jag sprang det 2000 och 2010 som min andra respektive fjärde halvmara. Göteborgsvarvet därimellan. Jag ansåg mig inte vara löpare på den tiden och jag tyckte att det var ganska långt med över 21 km! I vilket fall kommer jag ändå ihåg det totala kaos som rådde med logistik med mera. Sedan dess har ingen av arrangörerna (Sparta och MAI) vid något tillfälle någonsin imponerat på mig. Utan snarare precis tvärtom.
Därmed så var jag tveksam om att anmäla mig och ännu tveksammare kring att springa det. Mycket medvetet så satsade jag på Viadal 24h 2 veckor innan och tänkte att Broloppet tar jag som träning utan några andra ambitioner än att springa ett normalt lopp vilket för mig är sub 1:30. Visste att jag inte var i form för att klara av PB och sub 1:25.
Så hur blev det? Både generellt och för mig gick det precis så illa som man hade kunnat förvänta sig.
Organisatoriskt var det precis lika illa som förväntat. Jag kan inte komma på något som faktiskt fungerade. Allt från kö för att hämta ut nummerlapp (där vissa fick fel chip precis som jag misstänker att jag fick 2010). Transporterna till start och från målet var extremt dåligt organiserade och jag kan tänka mig att det var totalt kaos senare. Väskinlämning och utlämning var katastrofal. Jag kan inte förstå hur jävla hjärndöd man måste vara om man inte lägger väskorna i nummerordning när det är så man ska lämna in dem. Då hade det inte tagit massor med tid för att få ut sin väska eller vad jag förstått för andra riskerat att väskor kommit bort/blivit stulna. Jag kan inte förstå varför man inte har nummerlappar i samma färg som startgruppen som också har en färg. Det hade gjort det mycket enklare för folk att komma rätt och för arrangörerna att faktiskt se till att folk blev rätt prioriterade. Men Sparta klarar ju inte av det här med startgrupper. Det hade kanske varit bra med någon skylt kring startområdet eller någon ickedigital karta (det är rätt svårt att se något på en lågupplöst karta på en mobiltelefon när nätet är överbelastat). Toaköer som redan vid 8 var 20 min och sedan blev över en timme. Kilometermarkeringar som inte alls stämde och mellantider som var fel. 5km markeringen måste ha legat totalt fel eftersom min officiella mellantid första 5 km var strax under 25 min och andra var på 18 minuter blankt. I verkligheten gick den första 5 km snabbare än den andra.
Det var trångt och dåligt planerat vid målet och dessutom ganska otydligt var målet var. Vad jag förstod så var det några timmar senare kö för att komma in i mål! Snacka om fiaskoarrangemang! Jag hade som sagt inga höga förväntningar och kom väl på grund av att jag var förberedd och hade tidigt startnummer ganska lindrigt undan. Men jag har funderat lite kring om det hade varit mitt första lopp och om jag hade fastnat för löpning då? Nej, troligtvis inte. Jag fastnade ju inte för löpning när jag sprang det och Göteborgsvarvet som tonåring. Jag fastnade inte när jag sprang det 201″0. Det krävdes Berlin Marathon för det. När det har varit så mycket snack om att ”köpa biljett” och få plats. Jag tycker att vi ska sluta använda den typen av uttryck. Köpa biljett gör du när du går på fotboll. Deltar du på ett lopp så är det andra som ska betala för att se dig. Det är så jag ser på det. Jag förstår att det inte fungerar i verkligheten, och därmed är jag jag beredd att betala startavgift för att delta i lopp, men då anser jag också att arrangörerna ska anstränga sig för att ge mig en bra upplevelse tillbaka. Varför ska jag betala höga avgifter för något som gör mig på dåligt humör? Ett bra arrangerat lopp ska vara som Berlin marathon 2017 var för mig: ”Det här vill jag göra om igen, men jag vill vara bättre”.
Så hur gick loppet för mig? Som jag tidigare varit inne på så ungefär så dåligt som kanske var förväntat. Jag tog mig till Hyllie supertidigt för att vara säker på att få tag på parkering och väl medveten om att transporten skulle fungera dåligt med ingen hänsyn till startnummer. Kom på den första bussen (som egentligen var den andra). Men senare kom jag fram till att det ändå var lite stressigt att inte få någon sömn (gick upp vid 03.00) innan och att försöka äta frukust på bussen. Väl där blev det snabbt ganska varmt och dåligt med skugga. Försökte hitta folk som jag kände och stötte på en del. Pratade med söderåsare som Anna, Jocke och Ed innan start. Kände hela tiden att nej jag var negativt inställd och det var inte bra förhållande och nej jag har inte tränat för något annat än att må bra sedan sjukdomen i vintras. Gick mot startlinjen tillsammans med Ed och förstod att starten var försenad. Min tanke var att jag skulle ta rygg på Ed till det inte gick längre. Vi stod med 1:25 farthållare en bit fram. Starten gick och jag med nummerlapp agerade av gammal vana och gick ut i mitt normala halvmarathontempo. Riktigt hur snabbt är svårt att avgöra men enligt starva så var det ungefär jämn 4:05 fart de första 3 km innan tunneln. Jag sprang ifrån Ed. Jag visste det var dumt. När jag kom in i tunneln så gick det inte längre att avgöra hur snabbt det gick enligt gpsen. I princip så visade den 4:30 oavsett hur mycket eller lite jag tog i, med något undantag då den hoppade upp eller ned kraftigt ett litet tag. Jag förstod även att km markeringarna var helt fel. Så jag började jämföra mig med de runt omkring istället. Första delen av tunneln fortsatte jag att konstant ta positioner. Sedan började det bli lite trögare och jag började försöka hitta folk som verkade hålla bra jämnt tempo istället. Mot slutet av tunneln kändes det riktigt trögt men jag tänkte att det började gå uppför då. Jag började också tappa fart relativt till andra, men klockan visade ju samma som tidigare och jag började känna att nej, det här blir ingen bra dag. När man väl kom ut ur tunneln slog motvinden mot en. Någonstans där kom Ed i fatt mig. Jag kände ungefär som att där gick tåget för en ok tid. Han räckte över vatten och jag fick i mig en del precis som jag hade fått i mig vid kontrollen innan. Men jag kände direkt att nej, jag klarar nog inte av att följa honom. Jag har inte vanan av att springa i min normala halvmarafart och nu hade jag i värmen och motvinden och på grund av stressen i tunneln gått över gränsen och jag var rätt färdig. Jag släppte och tänkte att tar jag mig bara hela vägen upp så kanske jag tänder till. Asfaltsnedförlöpning brukar jag vara ganska ok på. Men omkring halvvägs så tappade jag all motivation. Jag försökte hitta ryggar i motviden, men det enda jag hittade var en brittisk kvinna som nog var under 1.55 lång. Alla långa personer runt mig var de enda som höll lägre fart än mig. Jag kände att nej, idag når jag inte under 1:30 och jag kommer behöva gräva djupt för att ens nå under 1:35 och varför skulle jag bry mig? Jag tänkte att nu bryter jag. Sedan kom jag fram till att nej, men det går ju snabbare att gå till mål så jag började gå. Vid något tillfälle passerade någon som jag kände igen eller som uppmuntrade mig så att jag följde ett tag. Sedan kom den första 1:30 gruppen, men ingenting fick att känna för att pressa mig. Sammanlagt gick jag nog flera km. Fanns ingen anledning till att anstränga sig. Absolut noll motivation. Allting kändes väldigt omotiverande. Ville bara därifrån. Tog mig till slut i mål (efter viss otydlighet vad som egentligen var mållinjen och kom fram till att det nog kommer bli trångt där senare). Tiden 1:42. Men jag kände inte att jag brydde mig om att kämpa mig till att komma in på under 1:35 vilket för mig är en väldigt dålig tid. Mest negativa är kanske att det sätter sig i huvudet. Jag är kanske sedan sjukdomen i vintras inte bättre än såhär?
Det får vara som det vill kring det. Jag har haft lite känning i låret sedan Viadal och jag tänker att jag ska inte stressa för att komma tillbaka. Jag tänker också att jag var ungefär lika omotiverad på slutet av Viadal. Så får någonstans i huvudet försöka vända på det. Att när jag är dålig form och motiverad gör 1:42 på hm respektive 188 km på 24 h. Vad gör jag då på 24 h när jag gör sub 1:25 på hm? För förhoppningsvis så kan jag komma tillbaka dit. Förhoppningsvis så är inte lungorna permanent skadade. Förhoppningsvis är det bara att jag har så mycket sämre träning bakom mig det senaste året. Jag brukar dessutom använda tävlingar för att komma i form. Samtidigt så vet jag hur mycket bättre jag mår så länge jag bara kan träna för att må bra. Jag behöver löpningen i mitt liv. Så att ta risker med träningen är kanske inte något jag vill göra.
Lämna ett svar