Helgen efter skithelgen i Köpenhamn gav jag Danmark en ny chans genom Odense och HC Andersen Marathon.
Så var organisationen och upplevelsen bättre? Nja… upplevelsen var bättre åtminstone. Sedan om det helt enkelt berodde på att loppets storlek gjorde att det inte var lika kritiskt med organisering vet jag inte. Men det var ju exempelvis bredare vid starten och farthållargrupperna placerade sig lämpligt utifrån skyltar och startlinjen… bara en sådan sak. Det skulle man ju kanske annars se självklarhet, men det verkar ju inte vara så. När man arrangerar två lopp med gemensam start (halvmarathon och marathon) så kan man ju även tycka att det ska vara väldigt tydligt skyltat när banorna delar på sig efter 20 km. Jag kan tycka att det är väldigt grundläggande och något som man borde prioriterat särskilt när man arrangerar EM för hörselskadade under loppet. Det var inget som danskarna tyckte. När loppet delade på sig så stod det 3 personer och viftade fram tillbaka med flaggor och ropade halvmarathon och marathon. Jag svängde av fel för att jag inte kunde uppfatta vilket som var vilket. Förstod av att det blev fel men fick 20 meter längre och stresspåslag. Skrek danskjävlar till dem och höll på att springa ned någon annan löpare. Normalbegåvad organisering hade varit att sätta upp stora skyltar 200 och 100 meter innan och sedan ha personer som kontrollerar att folk har förstått det rätt. Att bara förlita sig på att folk utan skyltar viftar och skriker på danska är allt annat än hållbart. Det gäller särskilt när man som sagt anordnar europamästerskap för folk som är döva!
Det kändes verkligen som en dag då personbästa skulle kunna uppnås. Jag gick ut avslappnat och låg före 3h/1.30 farthållarna. När de kom ifatt hade jag fortfarande så pass lätt att hålla tempot att jag delvis drog gruppen i några km. Men planen var att slå PB och hålla första halvan lite långsammare än 1.30. När jag klev ned i gruppen så upptäckte jag att det var lite svårt att få tag på sportdryck och vatten så med vilje släppte jag lite också.
Halvvägs och efter problemet kring när halvmaran svängde av kände jag ändå att en tid sub 3:06 borde gå att fixa. Någon gång kring 25-26 km kände jag dock att det började bli jobbigare att hålla upp tempo men jag låg ändå fortfarande ok till det var bara att det började ta emot att hålla tempo så risken fanns där för att jag skulle tappa någon minut till. Plötsligt någonstans vid km 28 så kräktes jag upp. Men nytt PB och under 3:10 kändes absolut som något som jag borde fixa fortfarande det kändes så i säkert en minut till för då kräktes jag upp en gång till.
Efter det förlorade jag all energi och motivation och gick flera gånger. Jag bestämde mig för att en sluttid långsammare än 3:20 skulle vara förnedrande och gjorde det jag behövde för att undvika det – men inte mer. Mot slutet kunde jag öka tempot utan problem igen. Min officiella tid blev 3:18:09, med en halvmaratid på 1:31:38.
Banan var betydligt backigare än vad jag trodde den skulle vara, men jag känner inte att det var något problem. När det finns uppförsbackar finns ju nedförbackar och ibland är det nästan bara skönt med lite variation så länge det inte är allt för mycket uppför så att man tappar allt för mycket fart. Att banan går i ett underjordiskt garage där det står bilar är kanske inte helt optimalt. Särskilt var backen uifrån det lite väl brant åtminstone andra gången.
Det är möjligt att jag kommer springa loppet 2024. Särskilt eftersom min klubb har klubbresa dit. Även om jag inte kan delta på själva klubbresan så är det alltid trevligt att delta på lopp där fler personer som man känner är med.
Lämna ett svar