Att anmäla sig till ett backyard som startar mindre än en vecka efter ett backyard som man har tänkt springa långt i startade och ännu mindre sedan man slutade är ganska vansinnigt. Det är långt ifrån något att rekommendera. Men nu anordnades det ju mer eller mindre på hemmaplan för första gången. Dessutom hade det ju kunnat hända att magen hade gett upp på BUS och då hade jag förmodligen haft både fysisk och psykisk ork till att springa länge i Klåveröd istället. Men med 28 avverkade varv i Trelleborg och ett knä som var ömt så var frågan vad jag egentligen gjorde där.
Svaret var naturligtvis att det var en massa trevligt folk där och jag ändå behövde börja röra på mig igen. Lite skämtsamt kallade jag det för ett återhämtningsbackyard.
Eftersom några avsteg från backyard ultra-reglerna gjordes så får väl Klåveröd backyard räknas som ett ”socialt backyard” eller något. Max 27 varv hade angetts vilket för mig är något konstigt med tanke på att banan nattetid lär vara rejält tuff och sannolikheten för att två personer skulle ta sig genom natten var ganska liten och enligt min mening ännu mindre om inte max 27 hade satts upp. Det sågs också folk med hjälpmedel som inte är godkända enligt backyard ultra reglerna. Frågan var också om banan var tillräckligt lång. Men det väldigt svårt att mäta i den terrängen och den var ju ändå trots allt att beteckna som tillräckligt tuff. Hur som helst. Jag var där mest för det sociala och det var välarrangerat och trevligt.
Kände mig ganska off, vilket bland annat resulterade i att jag började med att leta efter bilnyckeln när jag kom fram (hade lagt den i bagageluckan). Jag visste inte ens om jag kunde springa när klockan slog för första varvet. Kanske skulle knäet direkt kännas och i så fall fick jag gå runt ett varv och sedan bryta. Men springa kunde jag. Som vanligt på backyards så sprang jag på de första varven relativt snabbt, men inte snabbast. Jag försökte hitta vilka ställen som passade att dra på lite och vilka ställen det inte lönade sig att ta i för mycket på. Det svåra med banan var nog egentligen inte höjdmeterna utan att det var många ställen där banan var så teknisk att det inte riktigt gick att bestämma tempo själv. Det förekom också en hel del fall, men själv tog jag det så lugnt att jag klarade mig undan.
Varv 3 följde jag snabb rygg istället för att följa markeringen. Det slutade med att vi fick vända om och springa tillbaka och varvet blev en bra bit längre. Förmodligen tryckte jag på lite för mycket under det varvet också eller också var det bara att det började bli varmare eller helt enkelt att helgen tidigare kom ifatt. För efter det så kändes varje varv lite kämpigt. Kroppen var sliten muskulärt såväl som energimässigt. Jag hade ju inte ens hunnit ta igen den förlorade sömnen i veckan. Men knäet som jag hade varit orolig för vid BUS och som jag hade haft ont i under veckan kändes inte av. Jag kom fram till att nej det var inget direkt som skulle göra att jag kände mig tvungen att stiga av utan det skulle handla om hur mycket jag var beredd att stressa min kropp rent allmänt och hur taggad jag var. Jag var inte alls särskilt taggad alls (skulle jag slita ut min kropp helt så skulle det ha skett helgen innan kände jag). Först tänkte jag att jag jobbar på till det blir mörkt och ser om någon är kvar. Sedan sänkte jag det till 12 varv eftersom det är mitt tidigare sämsta reslutat. Sedan kände jag mig ännu mer sliten och vaderna var ömma, stela och var inte alls återhämtade och i början av varv 8 bestämde jag mig definitivt för att det fick bli det sista varvet och såg bara till att ta mig in på 50 minuter eller så. Några av Söderåsarna tog ett varv mer så som Jim, Hanna och André. Jocke såg tillsammans med Andreas Feurst klart piggast ut när jag fick hjälp att ta grejer till bilen av Jörgen. De steg dock båda av vid 12 varv. Vinnare blev Jonas Holmberg på 15 varv.
Var ändå glad över att jag faktiskt kunde springa utan några större problem och bra arrangerat och trevlig stämning. Dessutom vann jag övernattning för två personer på Klåveröd vandrarhem som lotterivinst. Har inte någon vidare nytta av det själv men planerar ju att satsa på att kvala in till svenska laget i satellit VM nästa år och behöver ju då lite saker att muta ev support med.
Helsingborgs dagblad var på plats och intervjuade bland annat mig (det var väl en kul vinkling på att det finns galningar som jag). Artikeln är bakom paywall.
Toppbild: Emma Forsbacka
Lämna ett svar