När jag tog mig i mål på Kullamannen 100 Miles 2021 sa jag ”aldrig mer”. Ändå så anmälde jag mig till 2023 efter att ha följt 2022 från sidan med kamera.
Loppet gick åt andra hållet och startade i Ängelholm och den konstiga kombinationen mellan UTMB-regler och Kullamannen-hittepå gjorde att jag innan loppet mest oroade mig över extra batterier som jag skulle behöva till min mobil och annat. Jag kom också fram till att ha berget i början förmodligen inte skulle passa mig. Men framför allt så kändes det som starttid och möjlighet att plocka upp nummerlapp och den ständiga bristfälliga informationen (eller de direkta lögnerna runt engångsbestick etc) mest bara var där för att göra det så svårt som möjligt att prestera och fokusera på löpning. Att ingen på plats kan tala om vad som finns i maten som serveras är faktiskt jävligt illa. För mig som vegan gör det mig förbannad och för en allergiker så kan det ju faktiskt innebära en direkt hälsofara. Det är oseriöst.
Före loppets start försökte jag hitta lämpliga personer att följa. I mörkret fann jag ingen. Startade de första kilometrarna mycket avslappnat och fortsatte leta, men bestämde mig efter ett tag för att springa snabbt på den enklare delen till Mölle så jag kunde ta det lugnt på de två varven runt Kullaberg. Jag var avslappnad men passerade många duktiga löpare. Jag och löparna omkring skämtade om att vi höll ett tempo som skulle innebära under 14 timmar i sluttid.
Jag hade det tufft att komma upp till fyren första varvet, men efter att ha fått tillbaka andan insåg jag snart att mitt värsta fiende skulle vara leran. Jag kämpade både uppför och nedför och vrickade min ankel redan efter en kilometer i leran efter fyren. Jag kunde fortsätta men tog det ännu lugnare och blev passerad av andra löpare hela tiden. Och under de två varven vid Kullaberg föll jag flera gånger.
Jag hoppades att jag kunde öka tempot igen efter Mölle och till en början kändes det ok, men jag var ofta låg på energi och när jag försökte åtgärda det fick jag magont. Jag tog för mycket energi med för lång tid emellan (mörkret, leran och att jag inte är van vid att springa med löparryggsäck/väst). Jag föll också några gånger till. Varje gång jag ökade tempot passerade jag alla omkring mig, men jag kunde inte komma in i någon längre rytm så det blev mycket gång. Jag kände också någon slags oroande bröstsmärta när jag sprang. Lungor eller något?
Jag hoppades att ljuset och morgonen skulle bli den vändpunkt jag behövde, men nej. Ännu mer bröstsmärta och magproblem så jag hämtade min drop bag i Råbocka efter 87 km och bröt loppet. Jag hade inte tillräckligt med motivation för att gå hela vägen till mål. Kanske kommer jag tillbaka en dag för att plocka upp en ring till, men inte nästa år.
Jag hade ont i bröstet i ett par veckor efteråt och kom fram till att det förmodligen var en spricka i ett revben.
Lämna ett svar