När allt känns tungt

Jag hade sett fram emot 2023 löpningsmässigt. Jag skulle slå alla PB som jag gjort 2022. Men året började stressigt och av olika anledningar tappade jag löpningen som tillflyktsort och återhämtningskälla.

Efter jag varit i Prag så blev jag sjuk igen (andra gången under våren och det kändes dessutom som det satt i länge). Jag sprang trots det ett lopp i veckan innan jag skulle springa Köpenhamn marathon (Sparbanksloppet). Det gick inte. Sedan gick det inte alls i Köpenhamn heller. Jag sprang flera lopp och lyckades egentligen inte i något av dem. De som jag inte klev av var tunga och fylla med illamående. Jag började tappa motivationen. När jag klev av Skånska mästerskapen på 3000 meter efter 1400 meter trots att jag hade rygg på ledaren i mitt heat så insåg jag att det satt sig på psyket. Löpningen var inte rolig. Jag bestämde mig för att försöka hitta tillbaka till löparglädjen och att ha löpningen som den terapi och tillflyktsort som den har fungerat som de senaste åren. Inte fokusera så mycket på resultat och tävlingar. Efter ett par veckor så kände jag att jag började hitta tillbaka. Sprang stävie frontyard och förutom att jag blev illamående och började spy och det resultatmässigt inte blev så lyckat så kände jag att kroppen började svara. Därefter ökade jag med lite hjälp av semester träningen igen och kände att kroppen började svara bra och att jag dessutom hittat tillbaka till glädjen i löpningen. Jag vet inte vad resten av året kommer ge, men med orken och glädjen tillbaka finns det hopp inte bara för mina resultat utan också för så mycket annat som springsjasen och annat engagemang både kring löpning och annat. Ibland måste man bara känna efter vilka sammanhang som ger energi och vilka sammanhang som suger ut tid, kraft och ork helt utan ge något tillbaka.