Det är lätt att säga att löpning inte bör vara på liv och död. Men på sätt och vis så är det ju just det. Inte på så sätt att något enskilt resultat spelar någon roll. Den som det gör det för befinner sig i en väldigt annorlunda situation än vad jag gör och jag önskar inte att någon någonstans befinner sig i en situation där något enskilt resultat är skillnaden mellan liv och död.
Men delvis springer jag ju faktiskt på grund av liv och död. Jag började inte springa regelbundet förrän efter min pappa gick bort. Men jag springer ju mer av hälsoskäl och för att berika mitt liv.
Döden gör sig dock påmind även för löpare. Jag blev väldigt berörd av Emilia Brangefälts bortgång i höstas. För några veckor sedan nåddes jag även kring beskedet om att cancern slutgiltigt besegrat den flerfaldige VSM-medaljören Joakim Pihlstand-Trulp. Jag kände inte Trulpen från löparsammanhang. Vi har gemensamt förflutet i andra sammanhang betydligt längre tillbaka. Men oavsett sammanhang så är världen på alla sätt betydligt fattigare utan Trulpen. Det är jag övertygad om att alla som träffat honom känner.
Som löpare ska jag kanske nämna världsrekordinnehavarens Kelvin Kiptums död också. Naturligtvis tragiskt när någon så pass ung går bort och minst sagt en del frågetecken kring det hela. Många hade nog ställt in sig på ett första riktigt marathon under två timmar i Rotterdam.
2024 inleddes för mig med att jag råkade bli Skånsk veteranmästare i M40 på 1500m inomhus. Ingen vidare prestation eftersom det bara handlade om att ta mig i mål egentligen. Jag följde upp helgen efter med att bli sist i min kategori även på 3000 m. Den gången 5 pers före mig. Jag känner dock att jag har lärt mig en hel del och har vid nästa tillfälle möjlighet att få ut betydligt mer av min potential på dessa för mig ovana discipliner. Jag tar med mig vad som gick ok och vad jag gör bättre till nästa gång. Framför allt tar jag dock med mig den inspirerande tävlingsglädjen som inte minst många av de äldre veteranerna sprider vid denna typ av tävlingar. Känslan jag får är att det viktiga för mig är inte vad jag gör för resultat idag utan att jag om 30 år fortfarande kan delta och prestera bättre än vad de flesta ickelöpande 20-åringar klarar av.
Steget mellan att vara veteranidrottare med hälso- och upplevelsefokus till elitidrottare där enskilda resultat på något sätt är på liv och död är stort. Jag förstår det men samtidigt förstår jag inte varför somliga är beredda att inte bara riskera sin hälsa fullständigt utan även sitt namn. Mohammed Katir har åkt fast efter att aktivt ha ljugit om varför han har undvikit dopingkontroller vid 3 tillfällen förra året. I Sevilla slog Morhad Amdouni till med 2:03 och franskt rekord bara fåtal sekunder från Europarekordet. Amdouni är kanske mest känd för att han välte vattenflaskor på OS. Jag tror inte alls det var medvetet utan bara resultatet av att han var trött och dåligt positionerad. Gemene man har ingen som helst känsla för hur snabbt världseliten faktiskt springer och hur svårt det är att plocka upp något från ett bord medan man springer. Dock har ju Amdouni gjort bort sig fullständigt tidigare och ingen har fortfarande efter flera år fått någon förklaring på varför han chattat dopinginköp med dopinghandlare och fått meddelande om att han inte betalt för sitt EPO. Att han plötsligt när det lagt sig skulle ha blivit så mycket bättre tror jag inte vi kommer få någon förklaring på mer än att han ätit sina vitamintabletter och tränat bra…
Lämna ett svar