När jag sprang Prauge marathon 2019 satte jag nytt PB med omkring 27 minuter. Några förväntningar på att göra detsamma iår hade jag inte. Jag tänkte dock att om jag bara lyckas hålla mig lugn och göra ett jämnt lopp så skulle jag kunna kunna göra under 3:10. Jag hade bokat samma hotell som föregående år och fick samma konstiga hotellrum också. Denna gång betalade jag dock inget extra för att det var ”mot torget” vilket tyder på att jag var ganska lurad förra gången. För utsikten skyms ju av hotell byggnaden i sig även om fönstret är mot astronomiska uret. Starten och målet hade dock flyttats bort några hundra meter och var inte längre precis utanför dörren på hotellet.
På fredagskvällen när jag kom till Prag var det uppenbart att våren/försommaren hade kommit dit och det var rejält mycket varmare än hemma. Lördagen ägnade jag sedan att gå och hämta nummerlappen trots att det var en bra bit. Känslomässigt så betyder Prag som resemål en del för mig och det är även skönt att jag typ hittar någorlunda. Vistelsen under helgen var bra och jag ägnade en del tid att äta på både nya och gamla favorit-vegan hak. Hela resan blev något av en ”unna dig själv och ta hand om dig själv” resa, men det är möjligt att jag egentligen hade föredraget att ha sällskap. Nåja, tidvis känslomässigt.
Loppet då? Nja, det gick sådär. Stod längst fram i startgruppen näst längst fram (frånsett eliten som hade sin ingång från andra hållet). Rent tidsmässigt var det nog där jag skulle stå. Stod där ganska länge och hade ingen möjlighet att värma upp för då skulle jag behöva trängas mycket mer. En del äldre och uppenbart långsammare löpare visades förbi framför mig. Jag tror att det var tjeckiska veteranmästerskapslöpare. En stor grupp långsamma israeler trängde sig också förbi framför mig. När starten gick så blev det därmed lite trångt både innan startlinjen och sedan den första km. Efter det rullade det på, men ganska tidigt kände jag att även om jag höll ok tempo och kanske till och med kanske lite snabbare än vad jag tänkt så fick jag jobba lite hårdare. Halvvägs höll det ganska bra fortfarande. Sedan några km till, men någonstans där började jag med vilje att använda lite av den ”extra tid” jag hade och när jag sedan efter det tänkte skruva upp tempot igen så gick det bara en km. Det gick tungt och någonstans strax innan 30 så började jag inse att även jag kämpade hela vägen in så skulle det nog inte bli 3:10. Plötsligt började jag tänka på att jag hade ett marathonlopp redan om en vecka. Tänkte att när 3:15 farthållarna skulle komma ifatt så skulle jag hänga på där och sedan trycka ifrån dem den sista kilometern. Plötsligt var de där tidigare än jag trott och jag hade slarvat med energin och nej… jag funderade på att bryta, men skulle ändå tillbaka till hotellet och det var inte så långt kvar. Jag gick lite och fick sedan krampkänning när jag skulle försöka komma igång igen. 3:20 hade passerat när jag kom i mål. Tänkte att jag åtminstone hade sparat krafter inför helgen därpå.
Lämna ett svar