För 5:e gången stod åkte jag till Ekebo för att ställa mig vid startlinjen vid Söderåsens halvmara. Planen var att se om jag kunde hålla 4:15 fart lagom obehindrat hela vägen för en tid precis sub 1:30 och för att visa för mig själv att jag var i form att gå för PB på Milano Marathon sedan. Kände igen ett par löpare som jag borde släppa direkt eftersom det hade krävt sub 1:25 och PB att hänga på hela vägen. På den banan i den formen så… nej, det var inte på tal.
Mycket har hänt de åren sedan jag första gången sprang loppet. Men det var precis som vanligt lagom blandning av spänning innan start och allmänt avslappnad atmosfär. När Hanna fick uppdraget att leda joggen till starten av Peter så var det jag som fick påminna henne om vägen iår.
Starten gick. Jag försökte komma upp i fart utan att ta i för mycket. Insåg efter 500 meter att jag naturligtvis misslyckats med det och mer eller mindre hängde på täten. Försökte vara smart och släppa lite på fart utan att göra det allt för mycket. Lät andra ligga före och släppte lite lucka framåt. Men det gick fort. Ed kom ifatt och jag la mig bakom honom och tänkte att nu ligger jag här bakom till upploppet och drar förbi för det har hade redan efter de första två kilometrarna varit för tufft för den där ursprungliga planen om att ha hålla något som mer kändes som marafart. Flåsande en del framför och bakom var också Karolina (eller det var kanske snarare hunden Esja som flåsade) som sprang 12 km. Runt km 4 fick jag problem med någon klökning och andningen. Jag fick slå av på tempot och släppa lucka när vi kom ner mot Svalövs utkanter, men jag hade en bit fram. Någon gång här gjorde dock Esja något tvärstop och jag hade chansen att ta rygg när ekipaget kom tillbaka igen. Dock märkte jag efter ett tag att det inte var samma drag längre så jag gick om och försökte mininera luckan som blev allt större fram. Ett tag där så funderade jag på om jag skulle bryta, men efter ett tag insåg jag att jag hade slutat tappa på Ed och att jag hade något att gå på upp för backarna. När vi tagit oss upp för de högsta backarna så såg vi faktiskt en löpare framför oss (David som hade stumnat i backarna men som sedan fick upp farten och höll undan). Nu märkte jag att jag hade kommit närmare Ed så nu började jag ta in försprånget. Det gick långsamt. Sedan hade jag bara en liten bit kvar och då bestämde jag mig för att ta mig ifatt. Pang så var jag ifatt precis lagom till kurvan in på ”dödens väg” och de sista kilometrarna. Tydligen gick jag över någon gräns då för helt plötsligt gällde det bara att överleva och jag fick släppa några meter igen. Jag tänkte att det inte var mer än att jag skulle kunna fixa det i en kortspurt. Men kroppen svarade inte. Jag blev illamående och spydde upp. Jag kom in på 1:28:00 fem sekunder efter Ed. Hade han inte varit där så hade jag inte ens kommit in under 1:29. Nu var det åtminstone min snabbaste halvmara på den banan.
Lämna ett svar