Så sent som dagen innan visste jag inte riktigt om jag skulle stå på startlinjen, men eftersom min mamma ställde upp med att köra mig dit och som lite support etc så blev det av. Veckan innan hade jag spytt mellan loppen på wintercross run och var långt ifrån taggad.
På morgonen så kände jag att magen krånglade och jag hade huvudvärk. Nåja, det kanske går över tänkte jag. Vid starten tänkte jag att jag att jag skulle ta det lugnt och kanske försöka så följe med Hanna som skulle springa 50 miles de där första gemensamma 24 kilometrarna. Efter ca 800 meter tog mitt tålamod slut med att anpassa varje steg efter de som låg före. Jag sprang bredvid ”enkelstigen” ett tag och sedan när det blev lite bredare så tryckte jag till lite. Plötsligt var jag ifatt Jörgen & Jocke som ”bara” skulle springa 50 km. Hade tidigare tänkt att de nog skulle hålla ett tempo som för mig var onödigt högt. Jag försökte hålla mig lite kylig ett tag och det bildades en liten Söderåsgrupp där. Även Hanna (som kom att bli 3:a på 50 miles) kom ifatt. När det kom lite mer lättlöpta partier så märkte jag plötsligt att jag naturligt gled ifrån de andra. Tänkte att det var onödigt att springa långsammare än vad som kändes som naturligt tempo.
Strax efter Cecilia på Berget så gjorde jag min första vurpa. Jag sprang nu mest mest med en massa 50 km löpare. Varav många började tappa lite fart. Det gjorde jag nog också men kanske inte lika mycket. Efter delningen där mileslöparna tog av mot vändan var jag extra koncentrerad och tog det lugnt. Det var där som jag förra året var vilse i mörkret på andra varvet. Kohagen var över förväntad och sedan kom den där dryga biten till Galten. Jag kände nu att jag nog behövde börja spara lite på krafterna. Jag var annars på väg att göra ett förstavarv på 5.20 och det var onödigt snabbt och tog för mycket krafter. Dessutom är de där kilometrarna banans värsta. Av någon anledning så ifrågasätter jag alltid det mesta när jag är där. Så tog det allt lugnare och vid syraattacksbacken kom en större grupp 50 km löpare ifatt och trots att jag la mig sista och tog det lugnt drog jag på mig mjölksyra. Hur fan ska jag orka ett varv till tänkte jag. Fortsatte att försöka spara på krafter och omedvetet så följde jag ryggar istället för markeringar. Vilket ledde till att jag troligtvis hamnade fel vid ett ställe tillsammans med en annan löpare. Krånglade lite med klockan och stannade upp plötsligt kom andra löpare från sidan. Vi hade kanske rent av fått en lite kortare väg, men förvirringen etc gjorde att vi båda tappade tid. Försökte också hitta mig själv via trackern för att se så att jag var rätt. Jag fick det inte att fungera. Jag ringde min mamma som sa att hon inte hade sett min tracker på hela tiden. Var det något fel på min tracker nu också? Kom av mig fullständigt och började fundera på att skita i allt. Ringde igen och verkade som jag inte var registrerad alls i loppet. Tänkte att jag skulle ringa tävlingsledningen och fråga, men då dog min telefon och det var ju inte sådär jättemycket kvar av första varvet. Sur och irriterad så varvade jag gång med några rusningar. Sedan blev jag irriterad på mig själv för att jag inte hantera situationen bättre. Nåja, fick fråga vid varvningen och om det inte gick att fixa det så tänkte jag bryta.
Med kanske en km eller två kom Jocke ifatt mig och frågade hur det var. Jag sa som det var och han konstatera också att det var ju inte så långt kvar till varvningen och att fråga. Vi konstatera också att vi inte mött särskilt många vilket borde innebära att jag låg långt fram. Han hade fått upp farten och jag hade blivit piggare igen så hängde på hans rygg in och det blev ett förstavarv på 5.39 som hade tagit onödigt mycket energi i förhållande till tiden.
Det blev ett längre stopp än vad jag tänkt mig, men det verkade som jag fått fel tracker och chip. En sjua hade förväxlats med en etta. Fick det utbytt och gick långsamt ut med en jättegel och colaflaska i vardera handen. Mötte några 100 kms löpare redan inne i Tjörnarp. Efter ett litet tag började jag få upp lite löpning igen. Mötte en massa folk jag kände. Jag var lite förvånad över att ingen kom ifatt bakifrån. Efter ett bra tag så mötte jag någon komma gående med jättekliv i uppförsbacke som såg jättepigg ut. Såg när vi möttes att det var Magnus Rabe. Jag tänkte att det skulle vara kul att se hur länge det dröjde innan jag mötte nästa 100 mileslöpare. Jag var förvånad över att det tog runt 10 min och att jag började närma mig Suggan innan Bill med Rasmus (som kom 6:a på 50 miles) kom i vad jag uppfatta som en väldig fart. Strax efter tittade jag bak och märkte att jag var på väg att få sällskap.
Jag tog det medvetet lugnt för jag kände att nej, det var inte min dag. Nu gällde det mest att ta sig i mål. Så vid Suggan var det bara att få på sig pannlampa och reflexväst och börja se om jag kunde följa. Det gick ganska bra. Vi började efter ett tag mer och mer att anpassa oss till varandra. Det var Erik Ahlrot som kommit ifatt mig och vi sprang nästan resten av loppet ihop. Vid Cecilia på Berget stannade vi lite längre och Christoffer han då komma in när vi gav oss av. Det blev ungefär lika dant på Galten. I mörkret så kände jag mer och mer att det var Erik som drog och jag hängde på. Strax innan syraattacken kom Christoffer ifatt oss ganska snabbt och han tog sig upp för backen ganska snabbt och gled ifrån. Vi varvade löpning med gående när vi tyckte det gick uppför. Jag stod på näsan ordentligt efter att ha snubblat på en sten vid ett tillfälle. Det gick inte särskilt snabbt. Benen var trötta. När det var några km kvar och ganska lättlöpt så bestämde sig Erik för att öka takten. Jag kände att jag nog hade kunnat pressa mig till att hänga med, men det var ganska skönt att gå och jag hade inte exakt koll på placering men tänkte att det inte spelade så stor roll eftersom det inte kunde röra sig om en pallplacering. Jag hade nog ändå låtit honom komma före mig som tack för sällskapet och det mesta av dragjobbet i mörkret.
I mål som 5:a bland männen och 6:a totalt på 100 km. Tiden var nog drygt en timme långsammare än vad jag tänkt mig 13:22 men det var trevligt sällskap och perfekt väder.
Bills andravarv och putsning av Kilians(!) banrekord på 100 miles var minst sagt imponerande.
Lämna ett svar