Det har gått några månader. Det finns anledningar och bortförklaringar. Vi kanske ska ta det från början?
Jag blev som bekant skadad vid 24 timmars SM i fjor. Sommaren försvann. Jag kunde dock göra comeback vid Backyard Ultra Ljungby. Efter det tänkte jag att det var bara att se till att hålla uppe fylla upp med den grundträning som jag ändå kände jag saknade under vintern för att sedan ta ut revansch och gå för SM-medalj 2025 istället. Det är 2025 nu och jag har mer eller mindre insett att jag är chanslös att komma i form under våren och accepterat att det är augusti och framåt som gäller istället. Och tvivlen finns kring om jag någonsin kan komma i riktig form igen.
I slutet av oktober blev jag nämligen sjuk. Jag brukar inte bli sjuk. Jag hade hög feber av och till samt våldsam hosta. Inte fick jag behålla någon mat heller utan kräktes i princip upp det jag åt. Dottern hade haft tidigare strax innan. Det blev lite bättre efter några dagar, men blev sedan sämre igen. Jag hade med mina mått mätt extremt hög puls och var väldigt andfådd. Men den som är van att springa över ett dygn tänker väldigt lätt omedvetet ”det här kan jag hantera ett tag till”. Att jag förmodligen varit mindre andfådd och haft lägre vilopuls efter att ha sprungit 100 miles än av att bara sitt rakt upp på en stol är lätt att tänka bort på något sätt. Förmodligen skulle normala människor vid något av tillfällena ringt 112 eller tagit sig till akuten, men jag kände inte att det var akut, men att jag kanske borde kunna få tid på vårdcentralen och få någon form av antibiotika utskriven (det fick min dotter som dessutom hade haft öroninflammation). Jag hörde av mig för att få tid hos läkare på vårdcentralen Tåbelund i Eslöv där jag var skriven. De ignorerade att ge mig någon som helst hjälp. Dröjde en hel dag med att svara och hänvisade till kvällsmottagning i Lund med en mening utan hjälp när de stängde för dagen. Jag kände inte att jag orkade med det just då. Dessutom hade jag hamnat sist i kön där då på grund av deras sena svar. Jag orkade däremot byta vårdcentral till Svalöv. Jag tänkte att det ju blivit lite bättre dessutom. Nåja, det var en torsdag tror jag. På måndagen så kände jag mig något bättre även om det var långt ifrån bra. Jag var tillbaka på jobbet. Tisdag lika så, men det var inte bra. Jag blev övertalad av en kollega som något år tidigare hade känt liknande om att jag skulle ta mig till sjukhus. Han sa väl mer eller mindre att det troligtvis var mycoplasma och lunginflammation jag hade, och jag svarade att jo… det var väl min diagnos också. På tisdagen kände jag att jag var tillräcklig frisk för den svenska sjukvården. Så efter jobbet ringde jag och försökte boka tid på kvällsmottagningen i Lund. Det fick jag inte. För jag var skriven i Svalöv och då skulle jag ta mig till Helsingborg. Men jag är ju i Lund nu sa jag. Då får jag väl gå och sätta mig på akuten istället sa jag. Sköterskan jag pratade med förstod nog lite läget för hon sa att officiellt så hade hon sagt åt mig att åka till Helsingborg om någon fråga, men inofficiellt så sa hon att jag skulle sätta mig i Lund och inte ge mig från en läkare kolla till mig. Så jag gjorde det. Sist av alla typ en halvtimme efter de egentligen stängde så fick jag prata med en läkare efter att de tidigare tagit prover på mig. Jag fick höra av både sköterska och läkare där då att de inte fattade hur jag kunde ha suttit där lugnt och vänta hela kvällen när jag var sjukast av alla där. Jag hade så låg syresättning att läkaren inte vågade skicka hem mig med antibiotika. Det blev remiss till akuten. Väl vid akuten fick jag efter att jag väntat ett tag till prata med en läkare till. Det blev diverse provtagning och remiss till lungröntgen. Jag sa något i stil med ”ja, jag har kanske lunginflammation”. Läkaren svarade något i stil med ”ja, det har du definitivt…”. Och jag hade dubbelsidig lunginflammation. Någonstans där så fick jag också reda på att jag skulle få dropp och att det skulle ta 6 timmar. ”Så jag blir här i natt alltså?” ”Ja”. När jag pratade med läkaren nu också så nämnde jag att jag brukar springa en del. Någonstans där så tror jag det gick upp för dem varför jag hade vissa värden som tydde på att jag var jättesjuk och andra som var ”normala” – dvs långt ifrån normala för mig men, inget som sjukvården tycker är allvarligt. Nåja, i droppen så var det antibiotika också. Vid morgonronden så hade min syresättning stigit en del. Jag fick veta att de hade behandlat mig utifrån att jag hade mykoplasma och gett mig antibiotika utifrån det. Jag fick också mer utskrivet och det sades att jag skulle ta det lugnt och höra av mig direkt om det blev sämre igen eller inte blev bättre. De skulle också höra av sig om det var så att proverna inte visade på att jag hade mycoplasma. Jag blev också tillsagd av läkaren att jag nog borde kolla upp kring astma när jag blivit bättre.
Så ja. Jag tränade inte alls på 6 veckor. Och det tog säkert 6 veckor till innan jag kunde springa i mer än 5 minuter utan att känna att jag höll på att kvävas. Jag har varit på vårdcentralen i Svalöv för astmautredning. Fick medicin utskriven. Tog också prover och de visade sig att jag har allergi mot timotej, björk samt kvalster. Står också i kö för någon sorts lungundersökning. När jag har försökt komma igång med träningen igen så har det varit väldigt väldigt tungt. Mycket tyngre än när jag skulle komma igång i somras efter skadan. Är mina lungor permanent skadade? När jag nu vid tillfällen fått hosta vid ansträning är det på grund av det, astma/allergi eller är det bara att jag få någon mindre ny förkylning? Jag vet inte. Är jag bara dåligt tränad som följd av att jag totalt saknar grundträning nu? Jag vet inte.
Tanken var att jag skulle ta revansch (medalj) vid 24 timmars SM i år. Jag har gett upp det. Jag ligger för långt efter. 2024 var ett riktigt skitår. Först skada (som jag självdiagnostiserat som en stressfraktur) sedan kort tid träning och ett backyard som ändå gick ok och sedan sjukdom och hälsoproblem som varit väldigt mycket jobbigare än skadan. Dessutom så är det ju det där med åldern. Jag må kanske genom en del av mina rutiner ha en biologisk ålder lägre än min faktiska, men det har dykt upp lite ålderstecken det senaste året. Men det kom ju också en vetenskaplig avhandling som menade att man åldras stegvis en vid ja just det 44 års ålder och en vid 60. Och jag har inte tid eller resurser att att bekämpa sjukdomen åldrande som Bryan Johnson. Du har väl inte missat netflixdokumentären?
I alla fall så har jag fått ta ett steg tillbaka. Det har varit en jobbig vinter på grund av personliga orsaker också. Jag har fått ställa om mina mål och försökt inse att det måste få ta tid, att målen kring träningen mer har fått gå över till att lägga ned tid och njuta av att jag faktiskt kan röra mig och att försöka få upp träning långsamt rent tidsmässigt hela tiden. Det var inte utan att jag kände igen mig en del i Ida Dahls uttalande. Tydligen var det med just mycoplasma som det började med för henne. Men jag försöker se det positiva i att jag var aldrig uppe på hennes nivå (hon var för bara drygt ett år sedan världens bästa långloppsstakskidåkare) och jag har inte riktigt lika tufft som hon. Men det där att kroppen ena dagen kan kännas nästan ok för att nästa dag knappt fungera i vardagen känner jag igen från stora delar av vintern.
När nu våren åtminstone tillfälligt är här så har jag åtminstone visst hopp om att jag ska komma i form igen och ha en kropp som lyder mig. Jag behöver det för att må bra även psykiskt. Jag har börjat göra planer kring lopp etc, men försöker inse att jag helt saknar grund och att om jag håller mig hel och frisk nu så är det ändå först i slutet av sommaren som jag är tillbaka igen. Så tävlingsupplägget blir lite annorlunda. Dessutom störs det av att jag har en operation i april (visdomstand) som kommer störa. Förhoppningsvis om allt går bra så är det bara en vecka eller två.
Även om jag tog med mig mottot ”run to win” från Meb i boken ”26 Marathons”. Och det behöver inte innebära att vara först över mållinjen även om det ofta var hans mål. Så jo, jag har lite planer kring lopp, men för tillfället är fokus på träning och hälsa. Även om förra året var skit så tror jag att jag enligt DUV var topp 10 bland svenska män på 12 timmars genom min splitpassering på 24 timmars SM. Och då hade jag ju ändå redan då börjat få problem med skadan. Men tills vidare är fokuset som sagt på träning. Löpning, vandring, cykling eller annan träning: jag är på det mesta. Det är roligare med delade upplevelser. Utmana mig gärna.
Som en direkt effekt av att det har varit som det var så har jag inte uppdaterat här eller liknande. Jag tänkte ju fylla springsjasen, med skorecensioner, lopprapporter och löparnyheter. Jag har tänkt att börja lägga upp videos etc. Men när man inte själv springer så är det svårt att exempelvis lägga pengar som man inte har på skor som man inte kan använda. Jag tror att Sverige behöver mer löpning. Det är trots allt ett land där en ”expert” står i SVT under OS och kallar alphaflys för ”joggingskor”. Det är ett land där Almgrens vinst över världseliten och europarekord på 10 km får en bråkdel av den uppmärksamhet som någon vinteridrottare som inte vill hålla på med sin idrott vinner något lopp där det bara är ett eller två länder som har samma förutsättningar. Löparsverige behöver nog fler springsjasar som springer i löparvärldens intresse tänker jag.
Lämna ett svar