Efter ett fjorår som mindre optimalt och en vinter och vår som inte var det heller gav jag upp att återkomma till SM i 24 h i år, särskilt en en operation några veckor innan dess. Men eftersom jag fortfarande är osäker på om jag faktiskt kan springa fort igen efter sjukdomen i vintras så känndes det ändå som det faktiskt var lugnare att ha ett ultra som första lopp. Valet föll på Viadal 24h. Jag tänkte att det skulle vara lagom avslappnat.
Veckan/veckorna innan var dock inte heller optimala utan väldigt stökiga på det personliga planet (idioter finns överallt) och väldigt mycket energi stals och dagen innan kände jag inte alls för det. Nåväl ändå tog jag mig dit och tänkte att det kanske blir skönt att komma in i något slags bubbla. Jag hade min mamma som support stora delar av tiden (hon körde bara iväg för att sova några timmar på natten).
Innan tävlingen hade jag satt upp målet vinst och jag hade även sagt högt att om jag inte känner att jag har kapacitet att göra 200 km så ställer jag inte upp i ett 24timmarslopp. Planen var att gå ut se om någon annan hade någon plan att dra upp lite tempo och sedan efter ca 10 varv (banan på Viadal är ca 675m lång) så skulle jag göra ett jätteryck och dra på ända tills jag kom upp i rygg på tvåan igen. Men vad som förmodligen var den största konkurrenten på startlistan kom inte till start och när starten gick rusade Björn allt han kunde. Jag tänkte inte så mycket mer än att ehhh… jag trycker väl på lite direkt i start också då. Efter ca 200 meter var jag ifatt och på raksträckan i nerförbacken gick jag om. Jag tänkte att det var snarare 5 km tempo än 24 timmars tempo, men det var lika bra att visa mina kort direkt. När vi kom fram till mattan för första gången hade jag några meter och jag hörde att Björn bakom mig mer eller mindre stannade. Vad jag gjorde? Jag ökade naturligtvis farten de närmaste 150 meterna innan jag började försöka hitta ett mer rimligt tempo. De närmaste varven fortsatte jag att springa på och försökte se till så att jag hade varvat alla relativt snabbt. Någonstans efter 20-25 minuter slängde jag ett öga på tavlan och insåg att jo: världsrekordfart. Jag insåg att det i princip bara var Mikael Maschmann som höll nästan samma fart som mig när jag tog ett halvt varv lugnt. När jag kom i fatt honom så släppte han i princip bara förbi mig och försökte inte hänga på. När jag kom i fatt honom igen efter ett tag så försökte jag lägga mig bakom, men nej mitt marchtempo var för högt ändå. Så nu började jag kalibrera mig mot att göra 10 km varje timme istället. Det var ganska soligt och varmt där några timmar i början och hade glömt solskydd. Hade min mamma till att köra iväg att och skaffa solkräm efter några timmar. Vad som kändes som strax efter hon kom tillbaka så drog det in ett regnväder. Det regnade ganska rejält och jag kände att det blev tungt att hålla motivationen uppe. Redan nu en vecka efter så har jag svårt att hålla reda på i vilken ordning saker hände, men ja redan under soltimmarna hade jag svårt med energin och jag kände hela tiden att nej. Jag är inte där jag vill vara. Det kommer bli tungt att göra 120 km på 12 timmar. I jämförelse så gjorde jag över 122 förra året i Växjö när jag sedan strax efter fick stiga av. Jag passerade i vilket fall marathon på 3:52 och 50 km på runt 4:40, 50 miles på 7:59 och 100 km på 10:10 vilket var drygt en timme efter min passertid i Växjö förra året. Någonstans där gav jag upp att göra ett bra resultat. Jag bestämde mig för att göra 100 miles under 19 timmar och säkra segern. Min mamma kom tillbaka tidigt på morgonen strax innan jag hade 100 miles. Jag var lite seg i huvudet och räknade fel på ett varv. Så jag spurtade lite glatt in och tog en längre paus och bytte skor från Alphafly till Bondi för att gå in segern. Så 100 miles passerades officiellt först efter 18:47:09 vilket var mer än 10 minuter långsammare än vad det hade varit om jag hade räknat lite bättre. I vilket fall som helst så var det PB med några timmar, men ja… är jag i form och springer ett relativt platt 100 miles lopp så tror jag fortfarande på under 17 timmar. Även om Viadalbanan inte är särskilt svårsprungen så är den kanske ändå inte den perfekta banan för att springa riktigt snabbt med både rätt mycket kruvor och ”dödsbacken” på kanske ett par höjdmeter varje varv. Nåväl, de sista 5 timmarna var jag lite uttråkad och satt still en del och i övrigt gick jag mest runt. Jag insåg att jag hade säkrat herrsegern bortom allt rimligt tvivel och att totalsegern mer eller mindre var säkrad. Susanne Hansen låg närmast men tog i princip inte in något de sista 5 timmarna även om jag tog det lugnt. Christina Sylvester-Hvid tog in en del ett tag strax innan, men hon hade tydligen varit iväg och blivit sydd i ett par timmar under kvällen/natten. Hon och jag sprang några varv tillsammans vid tillfälle när hon kom tillbaka (eftersom hon inte hittade någon annan som kunde hålla tempot hon satte upp). Danskorna är ev av ett annat virke… eller ja, med tanke på att både 6h och 48h var faktiskt totalsegrarna kvinnor och det bara var på 24h som totalsegraren var en man så…
Jag kunde inte tvinga mig själv till att anstränga mig för att nå så långt som möjligt eller över 200 km. Sista timmen blev lite roligare igen och jag gick mest runt och snackade med folk. Kul att klubbkompisen Fredrik lyckades säkra en tredjeplats. Vi gjorde också ett snabbt varv tillsammans den sista timmen. Kul var också att uppleva Lisa Amundssons åldersvärldsbästa (världsrekord) på 48 timmar som hon också tog hem totalsegern på. Överlag så var upplevelsen att gå in i Viadalsbubblan bland det bästa hittills i år. Så tanken på att göra ett seriöst försök för att nå riktigt långt på SM nästa år har slagit mig, men då måste jag nog vara mer förberedd med support som kan byta av och instruktioner till dem samt planering. Framför allt ett bättre träningsår innan. Först ska jag dock lära mig att springa snabbt igen också. Och på något sätt hoppas jag hamna på Viadal igen.
Toppbild: Niklas Drakfors
Lämna ett svar